Högerregeringen firar sitt ettårsjubileum med rekordlåga opinionssiffror. Enligt den senaste Sifo-mätningen leder oppositionen över regeringspartierna med 53,4 procent mot 41,9 procent, med sossarna ensamt större än alla högerpartierna tillsammans.
Det är inte svikna vallöften som ligger bakom opinionsraset. Må vara att Göran Hägglund står med rumpan bar sedan regeringen nu aviserar en höjning av bensinskatten, tvärtemot kristdemokraterns vallöften, men i det stora hela har regeringen levererat den politik högeralliansen gick till val på och det i en rasande fart.
Fredrik Reinfeldt förklarar opinionssiffrorna med att folk inte förstått hur mycket bättre de fått det genom regeringens politik. För att genast lova ytterligare några hundralappar i jobbavdrag. Opinionen skall köpas tillbaka.
Sanningen är att en majoritet aldrig stött den orättvisans politik som högeralliansen gick till val på och som regeringen nu genomför. Borgarna vann valet tack vare en negativ opinion, riktad mot framförallt Göran Persson. Med Persson borta duger inte ens draghjälpen från en rykande högkonjunktur. Opinionen vänder borgarregeringen ryggen i alla fall.
Det paradoxala är att också opinionssvängningen är negativ, den riktas mot regeringen och inte till en opposition som i stort sett lyser med sin frånvaro. Mona Sahlin begåvas med rekordsiffror i Sifo-mätningen, men utan att synas i debatten och utan att ge besked om sitt politiska program. Det skall hon enligt egen utsago göra senare, närmare valet, kanske först 2010.
Opinionen vänder alltså tillbaka till en föreställning om socialdemokratisk politik, inte till ett formulerat alternativ till regeringspolitiken.
Var Sahlin kommer att landa återstår att se. Men att hon och hennes närmaste kommer att vrida sossarnas politik ytterligare ett snäpp åt höger råder det knappast några tvivel om. Sahlin är tryggt förankrad längst ut på sossarnas högerflygel, varvid hon säkert ser med viss förtjusning på en del av de systemförändringar som högern nu genomför, glad att slippa genomföra dem själv. Vinner sossarna valet 2010 är det bara att gilla läget. Någon återställarpolitik är som bekant inte aktuell.
Den interna sossedebatten ger dock anledning att hissa den rödaste varningsflagg.
I senaste numret av tidskriften Tiden efterlyser sossedebattören och fd statssekreteraren Per Borg en ny socialdemokratisk strategi, som skall klara ut hur jämlikhetsideologin skall förverkligas i det postindustriella samhället. Borg exemplifierar med välfärdspolitiken och det är ett exempel som förskräcker. Den nya strategin skall inte bara bejaka den borgerliga privatiseringspolitiken, utan Borg vill föra upp denna politik på en högre nivå.
Borg påstår att det numera är omöjligt att tillgodose alla medborgares behov av vård och omsorg via offentliga insatser. Därefter skriver han:
”Istället för att bygga murar mellan privat och offentligt gäller det att fokusera på resultatet av den samlade verksamheten. Den sjukvård och den omsorg som medborgarna vill betala för – enskilt eller kollektivt – skall de självfallet ha tillgång till. Det totala vårdutbudet måste anpassas efter den ambitionen.”
Alltså. Borg bejakar inte bara en privatisering av driften inom vård och omsorg, utan också en privatisering av finansieringen, en kollektiv fattigmansvård och en tilläggsvård för dem som har råd att betala.
Hur en sådan politik kan förenas med det Borg kallar jämlikhetsideologi kan bara en sosse svara på. I sak är det orimligt. Rättigheter som måste köpas för pengar är inte jämlika i ett samhälle präglat av allt större inkomst- och klassklyftor.
Var sossarna landar återstår som sagt att se. Men efter ett år med högerregeringen bör alla som ser socialdemokratin som lösningen på högerproblemet ta sig i akt. Givetvis måste Reinfeldt & Co kastas ut ur Rosenbad i valet 2010. Men det löser inte problemet. För att bryta en högerpolitik som drivits i gott och väl 25 år, oavsett regering, så krävs mycket mer, så krävs folklig mobilisering för en politik som värnar rättvis och jämlikhet på riktigt, inte bara i ord.
Vi har sagt det så många gångar att det kan låta som hugg i och dra, måtte det aldrig ta slut. Men det finns dessvärre inget annat att säga och ingen lättare väg att gå. Rösträtten är viktig och den skall utnyttjas. Men den räcker inte för att vända politiken åt vänster. Det måste alla vi som vill vänsterpolitik göra själva och vi måste börja här och nu.
Att vänta till 2010 är inte bara att vänta för länge, det är att vänta förgäves.
18 september 2007
Proletären 38, 2007
