När den storståtliga EU-konstitutionen föll på folkens nej i Frankrike och Holland pyntade sig den svenska kommissionären Margot Wallström som sann demokrat.

”Vi har hela tiden sagt att det inte finns en plan B om något land säger nej”, förklarade Wallström. ”Istället behövs en plan D för att ta ett rejält grepp i frågan om EU och demokratin.”

Visst låter det vackert, nästan näpet.

Drygt två år senare står demokraten Wallström lika naken som på sin tid HC Andersens berömde sagokejsare. Hon medger att det fördrag som EU nu vill klubba igenom bara är en lätt modifiering av den i god demokratisk ordning förkastade konstitutionen.

Det fanns alltså en plan B, som alltid i EU. Som säger att ett nej aldrig får förbli ett nej. Den som röstar fel får göra om. Om nödvändigt på något annat sätt. Varför folkomrösta, om folket envisas med att rösta fel?

Av Wallströms stolta plan D blev ett helvete. Det rejäla greppet om demokratin var att styra bort beslutet om den lätt omarbetade konstitutionen från allt folkligt inflytande. I EU skall det som sagt inte folkomröstas om det finns minsta risk för att det blir fel. Men det rejäla greppet slinter över Irland, som enligt egen, ännu gällande författning måste rösta om varje nytt EU-fördrag.

”Jag brukar säga att man får ta ett helvete i taget”, säger Wallström apropå risken för ett folkligt nej på Irland.

Visst är det fantastiskt. Den demokrati som Wallström talar så vackert om i högtidliga sammanhang förvandlas i det verkliga politiska livet till djävulen själv!

Enligt Wallström är folkomröstningar ett trubbigt instrument för den demokratiska processen inom EU. Eftersom folken inte begriper det hon själv och de nationella EU-etablissemang begriper. Därför blir det mer demokratiskt att låta etablissemangen bestämma. För då blir det rätt. EU-demokrati betyder att alltid säga ja till mer makt åt EU.

Det nya EU-fördraget, uppkallat efter sin födelsestad Lissabon, utgör som Wallström säger bara en lätt modifiering av den förkastade konstitutionen. Termer och benämningar som för tankarna till ett Europas Förenta Stater har plockats bort – konstitutionen blir fördrag, utrikesministern döps om till hög representant, lagar och ramlagar kallas som tidigare förordningar och direktiv. Men funktionerna är exakt desamma och det handlar fortsatt om en grundlag. 

Det största förändringen är att ett läsbart dokument gjorts oläsbart. Den förkastade konstitutionen gick att läsa i ett stycke, medan Lissabonfördraget måste läsas parallellt med alla tidigare EU-fördrag för att bli begripligt. Vilket gör den fulla vidden av det närmast ogenomtränglig för en lekman. Denna förändring är mycket medveten. Texten har gjorts obegriplig för att EU-makten och dess eftersägare skall kunna hävda att Lissabonfördraget inte lämpar sig för folkomröstningar, att den är för komplicerad och för vittomfattande för ett enkelt ja eller nej.

Men det är bara folkens hotande nej som utgör problemet. De politiska etablissemangens enkla ja är redan utskrivet och det utan att majoriteten av de redan klara ja-sägarna besvärat sig med att så mycket som titta på fördragstexten. Det behövs inte eftersom EU-demokratin inte bjuder dess kretiner något annat alternativ än ja.

Vi har sagt det förut och säger det igen. Att den nya grundlagen gjorts obegriplig betyder inte att det är svårt att ta ställning till den. Tvärtom. Grundfrågan är synnerligen  enkel: Skall vi lämna över ännu mer makt till EU och EU:s institutioner – ja eller nej. Kan man ens tänka sig en frågeställning mer enkel och mer lämpad för en folkomröstning?

Att regeringarna i Frankrike och Holland avser att köra över folkens nej genom parlamentariska expeditionsbeslut är naturligtvis en demokratisk skandal. Men den demokratiska skandalen är gigantisk också i Sverige.

Så inkluderar Lissabonfördraget den monetära unionen, EMU, en ekonomisk tvångströja som Sverige inte begärt och därmed inte heller fått undantag för. I formell mening innebär därför ett ja till Lissabonfördraget ett ja också till det EMU som svenska folket sa nej till i folkomröstningen 2003.

Lissabonfördraget inkluderar också en solidaritetsklausul, som säger att alla EU-länder solidariskt skall bistå ett EU-land som angrips ”med alla till buds stående medel”. Fördraget inkluderar alltså ömsesidiga försvarsförpliktelser och utgör därvid den sista spiken i den alliansfriheten som jasidan på heder och samvete garanterades inför folkomröstningen 1994. För att EU-vännerna utan denna garanti aldrig hade fått sitt ja.

Den riksdagsmajoritet som avser att ratificera Lissabonfördraget kör medvetet och provokativt över folkviljan. För att kapitalismens intressen går för folkets.

Detta är den fulla innebörden av EU-vännernas solospel vad gäller Lissabonfördraget. Demokratin sätts på undantag. För att demokratin inte garanterar det ja som kapitalismen kräver. Ett omdöme som inte förändras det minsta av alla hycklande hänvisningar till representativ demokrati. Ett representationssystem som har som utgångspunkt och mål att köra över folkviljan är inte demokratiskt.

Kommunistiska Partiet kräver en folkomröstning om Lissabonfördraget. För att folket har oavvislig demokratisk rätt att säga sitt om en ytterligare maktöverföring till EU och för att folket har bevisad förmåga att avgöra vad som är bäst för folkmajoriteten. Se bara på EMU-omröstningen!

Vi kommer givetvis att göra allt vad vi förmår för att också få till stånd en folkomröstning, tillsammans med andra demokratiska krafter. Vi har opinionen i ryggen. Enligt opinionsmätningar vill närmare 60 procent av svenska folket ha en folkomröstning om EU:s nya grundlag.

Men vi är inte illusoriska. För att stoppa EU-vännernas anslag mot demokratin krävs en regelrätt folkstorm. Omgående. Annars klubbar de igenom beslutet i riksdagens upphöjda avskildhet. Så fort de bara går.

Eftersom opinionsmätningar är en sak och opinionstryck en annan, så måste EU-vännernas chanser bedömas som goda. Rent realistiskt. 

Men likväl är kravet på en folkomröstning oerhört viktigt. För att det obarmhärtigt avslöjar EU som ett icke-demokratiskt projekt och de svenska EU-vännerna som folkföraktare i demokratins utmarker. Låt vara att EU-vännerna lyckas i sitt uppsåt den här gången. Men det stärker i så fall vare sig deras eller EU:s demokratiska vandel. En sådan seger till och de är förlorade!

Detta bör vara EU-motståndets perspektiv. Det går att lura och bedra och köra över folket både en och två och tre gånger. Men det går inte att lura och bedra och köra över hela folket hela tiden. Till sist brister tålamodet. För att verkligheten själv avslöjar lögnen och bedrägeriet. Med lite hjälp av trägna sanningssägare.

Vi kommunister är framtidsoptimister. En folkomröstning är vad vi vill ha. Får vi inte en om Lissabonfördraget, så får det väl bli en om hela EU-medlemskapet. Det är inte vi och EU-motståndet som räds folkviljan.

För övrigt anser vi att Sverige skall lämna EU. 

20 november 2007
Proletären 47, 2007