Inför stämman i Åre i slutet av september har Centerpartiet skickat ut tre handplockade partiledarkandidater på riksturné. I media framställs förfarandet som ett under av transparens och demokrati, men i verkligheten handlar det om ett PR-jippo som mest för tankarna till USA:s totalt personfixerade partisystem. Personen kommer först och politiken sedan.
Med partidemokrati har jippot inte mycket att göra. Stämman har visserligen att välja mellan någon av de av partiledningen framförda kandidaterna, alla liberaler, utifrån hur de framställer sig och framställs i media. Men politiken lämnas som öppet mandat. Om politiken skall medlemmarna och deras ombud ha så lite som möjligt att säga till om.
Det är elitism, inte demokrati.
I media behandlas partiledarvalet som vore det en idrottstävling, på sportreportrars vis. Kandidaternas chanser värderas, men inte utifrån vad de står för i politiken – för det framstår de som alltför lika – utan utifrån personlig karisma. Så är barnläkaren och riksdagsledamoten Anders W Jonsson från Gävle redan uträknad. För att han är man, för gammal och för tråkig. Och kanske för att han framstår som alltför socialliberal.
Om medias kampanjmakare får som de vill skall Sveriges mest nyliberala parti förses med en mer hårdkokt företrädare än den mjäkige Jonsson, vilket beseglar hans chanser i ett val som regisseras av media.
Så står kampen Annie Lööf och Anna-Karin Hatt, båda uttalade liberaler av Maud Olofssons hårdföra skola, värdiga ett parti som flyttat det ideologiska högkvarteret till trakterna av Stureplan, men båda också med rötterna i Smålands lingonröda tuvor, vilket måhända kan blidka en och annan landsbygdsromantiker.
Inte kan det väl komma något riktigt otyg från lingonskogen?
Det är just här som den mediala ytligheten blir som mest uppenbar. För Annie Lööf är definitivt ett riktigt otyg, inte bara liberal, utan nyliberal av det allra värsta slaget, en libertarian, som det heter på filosofiskt finspråk.
Annie Lööf sticker inte under stol med sin liberalism och hennes liberalism sticker inte ut i ett politiskt landskap där i stort sett alla är liberaler. Men Annie Lööf går längre än de flesta, inte bara genom att hylla Margret Thatcher som politisk förebild, vilket är provocerande nog, utan också och inte minst genom att på sin hemsida utnämna den iskalla egoismens filosofiska apostel Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”. Ayn Rand är säkert okänd för de flesta, trots att flera av hennes verk är översatta och utgivna på svenska – av Timbro, naturligtvis. Men hon är inte okänd av de mest durkdrivna nyliberalerna, som av Margret Thatcher, som hade Rand som ideologisk mästare.
Rand föddes i Ryssland, men emigrerade efter revolutionen 1917 och verkade i USA fram till sin död 1982. Hon var svuren motståndare till alla kollektivistiska ideologier, som hon såg som hot mot den kapitalism och individualism hon själv förfäktade. Politiskt var hon anhängare av den sk nattväktarstaten, ungefär som dagens teaparty-rörelse i USA (fast från andra utgångspunkter); av en stat vars uppgifter begränsas uteslutande till att upprätthålla lag och ordning. Rand var svuren motståndare till såväl reglerad kapitalism som offentlig välfärd.
Det avgörande i Rands förkunnelse är ändå egoismen som grund för allt mänskligt agerande, i filosofiska termer omskrivet som ”upplyst egenintresse”. Den filosofiska egoismen har tidigare företrädare än Rand, som Thomas Hobbs och Max Stirner, men Rand går utöver dem genom förnekelse av all social empati. Att hjälpa andra människor – ”oförtjänta individer” – är enligt Rand moraliskt förkastligt.
Det behöver väl inte tilläggas att Rand var svuren antikommunist och att hon som sådan framträdde som kronvittne under Joe McCartys antikommunistiska skådeprocesser i USA under 1950-talet, framförallt var gäller påstådd kommunistisk infiltration i filmindustrin, där Rand tidvis var verksam.
Rand var förskräcklig, både som människa och filosof. Men bakom den leende masken är hon ändå Annie Lööfs inspirationskälla och politiska idol.
Annie Lööf är favorit att efterträda Maud Olofsson som partiledare för Centern. Men utan att redovisa sitt politiska program och sina filosofiska utgångspunkter. Så är hyllningen av Ayn Rand numera borttagen från hemsidan. Libertarianen gömmer sig i lingonskogen.
Hur det går på stämman återstår att se. Kanske blir smygextremisten Lööf vald, vilket i så fall säger det mesta om den påstått demokratiska processen. För inte kan det väl vara så att en majoritet av Centerns medlemmar är iskalla egoister?
Centerns utförsbacke lär fortsätta med eller utan Annie Lööf som partiledare. Den nyliberala fållan är trång för ett parti som ännu luktar gödsel. Men kanske vore det bra om Lööf blir vald. För att hennes extremism förhoppningsvis skulle påskynda Centerns hädanfärd.
