LO-rapporten ”Fusk och utnyttjande”, som handlar om den avreglerade arbetskraftsimporten, har föranlett ilskna kommentarer i såväl borgerliga som socialdemokratiska media. Ingen ifrågasätter visserligen rapportens relevans, det är omöjligt efter skandalerna kring bärplockare från Thailand och skogsplanterare från Kamerun, men annat är det med slutsatserna, som får liberaler av alla sorter att grina illa.

”Det är inte LO:s fackförbund som skall bestämma vilken arbetskraft ett företag behöver”, utbrister till exempel Göteborgs-Postens ledarsida (30/5), detta för att LO vill återinföra den arbetsmarknads-prövning som högerregeringen avskaffade 2008, med stöd från Miljöpartiet.

Det är förljuget i sak, då LO-rapporten förespråkar en myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning, inte den korporativa ordning som fanns tidigare. Men framförallt är det att helt blanda bort korten.

Arbetsmarknadsprövning innebär att arbetsköpare inte skall få importera arbetskraft från länder utanför EU, om det finns tillgänglig arbets-kraft i Sverige. Enligt LO-rapporten är en tredjedel av arbetskraftsimporten av det slaget, dvs arbetsköpare värvar arbetskraft i fjärran länder, trots att människor i Sverige står på kö för att få dessa jobb. Det handlar då inte om indiska dataingenjörer, som liberalerna ylar om, utan om lågavlönade LO-jobb, som städare och diskare.

Den avgörande frågan är varför arbetsköpare i dessa branscher reser till Uzbekistan, Bangladesh och Mongoliet för att hitta lämpliga anställda, när de bara behöver slå en signal till Arbetsförmedlingen för att inhemska arbetslösa skall rusa till.

Inte ens liberala ledarskribenter inbillar sig väl att värvarresorna föranleds av att människor från just dessa länder är särskilt skickliga vid skurhink och diskmaskin, så förklaringen är bara krass och cynisk: Importerad arbetskraft med tidsbegränsade arbetstillstånd är lättare att utnyttja och bedra, kan lättare tvingas att arbeta på orimliga arbetstider till skitlöner och är lättare att göra sig av med.

Arbetskraftsimporten är helt enkelt en metod att sätta press på löner och anställningsförhållanden i Sverige med konsekvenser långt utanför den grupp utländska arbetare som omedelbart utnyttjas.

Huvudlinjen mot denna exploatering måste vara att alla som jobbar i Sverige skall göra det under samma villkor och i enlighet med svenska kollektivavtal. Men i förhållande till den avreglerade arbetskraftsimporten är denna linje inte tillräcklig.

Så inbjuder avregleringen och dess brist på kontroll till rent utnyttjande, där utländska arbetare lockas till Sverige på falska premisser, som i fallen med bärplockarna och skogsplanterarna, och till rent fusk, där bedrägliga företag gjort handel med arbetstillstånd till en lukrativ affär. Arbetstillstånd säljs idag för upp till 100.000 kronor, ofta utan att köparen får något arbete och utan att Migrationsverket kan kontrollera tillståndens bärighet, vilket snabbt placerar många utländska arbetare i en ännu sämre situation, som papperslösa eller som asylsökande med små möjligheter att få asyl.

LO-rapporten föreslår en rad åtgärder för att komma till rätta med utnyttjandet och fusket, som juridiskt bindande anställningsavtal som villkor för arbetstillstånd, längre uppehållstillstånd och granskning av arbetskraftsimporterande arbetsköpare.

Men det är kravet på arbetsmarknadsprövning som får liberalerna att gå i taket, inklusive liberalerna på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida. För att detta krav inte bara fokuserar på ”den enskildes rätt”, på individuella förhållanden, utan på styrkeförhållandet mellan arbete och kapital på arbetsmarknaden.

För vår del har vi inga problem med detta, tvärtom. Vi kämpar för alla arbetares lika rätt och mot all diskriminering av på grund av kön eller etnicitet eller vad som än kan ligga till grund för diskriminerande sär-behandling. Men vi ställer inte kampen för den lika rätten i motsättning till kampen för arbetarklassen rätt som kollektiv och klass.

Kapitalet använder målmedvetet arbetskraftsimport för att hålla uppe arbetslösheten och för att sätta press på löner och arbetsvillkor, gärna med hjälp av den splittring som importen alltför lätt ger upphov till i arbetarleden. Kapitalet ser gärna att inhemska arbetare tittar snett på nyanlända.

Mot denna medvetna splittringspolitik måste arbetare ställa solidaritet och sammanhållning. Men vi måste också kämpa för ett regelverk som bidrar till att stärka arbetets ställning på arbetsmarknaden, på bekostnad av kapitalets. I en sådan kamp ingår kravet på arbetsmarknadsprövning.

För övrigt stöder vi Elektrikerförbundets och Byggnads kampanj för att svenska kollektivavtal skall gälla i Sverige, föranledd av att FN:s arbetsmarknadsorgan ILO nyligen dömde ut Lex Laval och dess antifackliga tillämpning i Sverige.