När Tage Erlander 1946 utsågs att efterträda den plötsligt avlidne Per Albin Hansson, så fick han frågan om hur det känns att vara den mest okände socialdemokratiske ledaren någonsin.

”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade Erlander.

Därefter satt han som partiledare och statsminister i 23 år, inte älskad av alla, särskilt inte av de kommunister han förklarade krig mot, men känd i varje stuga och brett respekterad. Erlander klev in i rollen som landsfader och bar upp den med pondus.

Vi har som sagt åtskilligt att invända mot Tage Erlanders politiska gärning. Men när Fredrik Reinfeldt på helgens moderatstämma uttryckte sin beundran för Erlander och sin ambition att bli som honom, särskilt vad gäller många regeringsår, så måste vi ta Erlander i försvar.

Någon arbetarledare var Erlander förvisso inte. Men ändå är det ljusår mellan honom och den opportunistiskt lismande Fredrik Reinfeldt, som talar stort om moderaterna som nya, men utan tillstymmelsen till politisk förnyelse. Moderaterna är fortsatt överklassens parti. Det enda nya är att Reinfeldt gör vad han kan för att dölja det. Av rent maktbegär.

Den makthungriga opportunismen var tydlig på stämman, som i debatten om Lagen om anställningsskydd, Las, som
de vilda ungmoderaterna vill avskaffa. Partiledningen gick emot. Men alls inte av principiella skäl.

”Det blir inte ett skit bättre om vi tar bort Las, men vi skulle ta bort oss själva från regeringsmakten”, sa partistyrelsens föredragande, greven och finasmannen Gustaf Douglas.

Fredrik Reinfeldt nickade instämmande. Pragmatism är hans ledord för dagen, prydligt uppställt som en av fem
huvudrubriker i hans förtryckta tal. De kunde lika gärna stått förljugenhet.

För Reinfeldts pragmatism har ambitionen att dölja vad han verkligen är ute efter. Det skall se ut som om moderaterna värnar arbetet och de arbetande. När ambitionen i verkligheten är att stigmatisera arbetslösa och sjuka i syfte att få till stånd den okvalificerade låglönemarknad som överklassen drömmer om och så gärna vill ha. 

Ibland slinter tungan. Som när Reinfeldt på pressträffen efter stämman framhöll att vi måste anstränga oss mer. Genom att jobba lite längre. Kanske tills vi är 73 år. Rösten är len, men klassarrogansen gäll. Det är utslitna arbetare som anklagas för att inte anstränga sig tillräckligt. Medan Reinfeldt själv kan gå i pension efter nästa val utan att röra så mycket som ett finger i resten av sitt liv. För att nu bara ta ett näraliggande exempel på det lättingliv som med självklarhet är överklassen förunnat.

På stämman lämnar Reinfeldt dagspolitikens trivialiteter till underhuggarna. Själv framträder han som visionär, närmast löjeväckande i sin pompösa självhögtidlighet. Det är detta med Erlander. Men också och inte minst ambitionen att göra moderaterna till framtidens statsbärande parti, ett uttalande som fått till och med liberala ledarskribenter att hesitera. Hur med den underbara konkurrensen om moderaterna vill upprätta ett alldeles eget maktmonopol?

Ambitionen är måhända logiskt för ett parti som aldrig gjort upp med sitt odemokratiska förflutna. Men den luktar mest hybris.
Säga vad man vill om Erlander och hans 23 år vid makten, men han och hans parti levererade i alla fall bättre förhållanden för arbetare och vanligt folk.

Det var inte personliga egenskaper som gjorde Erlander till landsfader och socialdemokratin till statsbärande parti, utan full sysselsättning, minskade klassklyftor, ATP, offentlig sektor och lite senare en arbetsrättslagstiftning som gjorde arbetare något mindre rättslösa.

Detta var under klassamarbetets glansdagar, då monopolkapitalet i rädsla för socialistisk revolution kände sig tvingat att ge efter för arbetarklassens mer harmlösa krav.

Fredrik Reinfeldts personliga egenskaper må vara begränsande – maken till pompös tråkmåns har sällan skådats i svensk politik. Men det är ändå leveransen som över tid diskvalificerar moderaterna som statsbärande parti.

Reinfeldt må förpacka sin politik som mellanmjölk, men innehållet stinker sur överklasspolitik, vilket inga vackra ord i längden kan dölja. Ökade klassklyftor, växande arbetslöshet, social nedrustning och ett utanförskap som är på väg att förvandlas till en social bomb bär syn för sägen.

Vi säger inte att Fredrik Reinfeldt och högeralliansen är dömda att förlora valet 2010. De borde visserligen åka på storstryk, men med en opposition som lyser med sin frånvaro och som saknar visioner om ett annat och bättre samhälle, så kan bluffen överleva ett val till, kanske och om inte annat med hjälp av Sverigedemokraterna, som fiskar i de främlingsfientliga vatten som högerpolitikens utanförskap fyller till bredden. Tro inte att maktpolitikern Fredrik Reinfeldt drar sig för att ta högerpopulismen i sin famn, såsom så många borgerliga maktpolitiker gjort i andra länder.

Men vi är ändå optimistiska. I det långa loppet kommer den bistra verkligheten att avslöja Fredrik Reinfeldt som den bluffmakare han är och moderaterna som överklassens alldeles egna parti. Det gäller bara att sticka hål på bubblan, vilket inte sker i riksdagen, inte med den låtsasopposition som där är, utan i kamp mot högerpolitiken.

Den okände Erlanders utgångspunkt var inte dålig. Med den förljugne, maktkåte och odrägligt självhögtidlige Reinfeldt är det tvärtom. Han svävar högt och kommer att falla tungt. 

1 september 2009
Proletären nr 36