Jobb, jobb, jobb, mässade Fredrik Reinfeldt på Moderaternas Sverigemöte i Örebro, lite entonigare och tröttare än vanligt, men så blir det när man skall upprepa samma mantra år ut och år in och i tal efter tal.

I vanlig ordning trixade Reinfeldt med siffrorna för att få regeringspolitiken att framstå som framgångsrik. Att sysselsättningsgraden minskat under de borgerliga åren och att arbetslösheten stigit till förfärliga 7,8 procent blir till krumelurer i marginalen jämfört med hur illa ställt det är i Grekland.

Arbetslinjens baksida i växande fattigdom bland sjuka och arbetslösa, som av någon märklig anledning inte skaffat sig jobb trots att de piskats med sänkta ersättningar, försvann också ut i tomma intet.

Statistikfäktning lär vi få se mycket av framöver, då Stefan Löfven utlovat kamp om jobben inför valet 2014, dock utan att ännu säga flaska om vad han har att föreslå.

Den skarpögde kan ändå ana en nyansskillnad mellan sossar och moderater i jobbfrågan. Sossarnas huvudnummer är utbildning, de nya jobben skall komma i det så kallade kunskapssamhället. Åt sådant fnyser Reinfeldt.

”Alla jobb behövs, jag tänker inte fnysa åt några jobb, som mina motståndare”, sa han i talet i Örebro.
Det är i alla fall en ärlig programförklaring. Moderaternas arbetslinje går ut på att pressa människor att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. Om jobben inte finns kan man alltid ordna dem genom att ge överklassen skattesänkningar och avdrag, typ Rut.

En piga sitter inte fel i överklasshemmen och ökar bara inkomstskillnaderna tillräckligt mycket finns det säkert utrymme att anställa en fattiglapp att ta hunden på promenad.

Det avgörande är inte om jobben är produktiva och nödvändiga för samhället, utan att lata arbetare skall lära sig att göra rätt för sig. Man skall inte leva på bidrag, som ersättningar från socialförsäkringar numera döpts om till. Arbetare skall inte ens leva på pension, det är enligt Reinfeldt att parasitera på andra, dvs på de stackars företagen, som måste avstå vinst för pensionsavgifter. Därför skall vi arbeta till 75 eller helst tills vi dör. Det blir billigare så. För kapitalet.

Detta är arbetslinjen i verkligheten. Löneslaveriets linje.

Vi är naturligtvis för allas rätt till arbete och försörjning. Vi anklagar rentav kapitalismen för att åsidosätta denna rätt av sniket egenintresse. Kapitalismen vill ha arbetslöshet för att genom den sätta press på löner och arbetsvillkor.

Det är det som på officiellt ekonomspråk kallas Nairu – icke inflationsdrivande nivå på arbetslösheten, en nivå som inte får underskridas för att kapitalismen skall må bra.

Ändå menar vi att perspektivet måste vidgas. För inte kan det väl vara livets mening att vi skall jobba mer och mer och längre upp i åldrarna, när den tekniska utvecklingen borde göra det möjligt för oss att arbeta mindre.

Utveckling skapar välstånd, vilket är sant och visst. Men välstånd är inte bara materiella ting och absolut inte att byta mobiltelefon två gånger om året, utan också och inte minst att få mer tid till annat än lönearbete.

Men där sätter kapitalismen stopp. För utan lönearbete, ingen profit. Därför har lönearbetet på ett mirakulöst sätt överlevt tekniken. Den tekniska utvecklingen tas inte till vara. För att arbetaren under kapitalismen är och måste förbli löneslav.

En som tidigt reagerade på denna slavordning var Karl Marx svärson Paul Lafargue, som redan 1883 gav ut den frustande stridsskriften ”Rätten till lättja”.

Lafargue menade att kapitalismen slösar hejdlöst på arbete och han föreslog därför en lag som förbjuder människor att arbeta mer än tre timmar om dagen. Eller rättare sagt att lönearbeta. För Lafargue vars alls ingen lätting, trots den lite provocerande broschyrrubriken, utan en hårt arbetande marxist. Det var lönearbetet han vände sig mot, tvånget att sälja sin arbetskraft, när det finns så mycket och mer berikande att arbeta med.

Lafargue fick också efterföljare här i Sverige, bland annat genom tidningen Arbetets grundare och chefredaktör Axel Danielsson, fast då översatt till det mer lutheranskt acceptabla ”Rätten till maklighet”.
Märk att Lafargue skrev sin broschyr 1883. Sedan dess har produktiviteten i Sverige ökat med säkert 30 gånger, men ändå är budskapet att vi måste arbeta mer och mer och mer.

När nu Reinfeldt och Löfven skall mötas i envig om jobbpolitiken vill vi därför resa Paul Lafargues och Axel Danielsson fana i debatten, så sorgligt borttappad av nutida svensk arbetarrörelse.

Arbetslösheten måste bekämpas. Men för att sätta alla i arbete krävs vare sig ständig omskolning eller fler låglönejobb. Den enkla och djupt mänskliga lösningen, för alla utom kapitalisterna, är istället att dela på jobben genom lagstiftning om kortare arbetstid, precis som Lafargue föreslog.

Vi är inte lika djärva som han, då blir vi utskåpade som verklighetsfrånvända ufon. Men låt oss börja med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det ger arbete åt fler och ett bättre liv åt alla.