I förra veckan anlände USA:s utrikesminister Hillary Clinton överraskande till Libyens huvudstad Tripoli. Hennes budskap var tydligt: ”Jag hoppas Gaddafi snart blir tagen, död eller levande.” Två dagar senare var Muammar Gaddafi både tagen och död, avrättad, mördad, oklart av vem och på vems order.

Finns det något samband mellan dessa händelser? Ja, tveklöst. Det betyder inte nödvändigtvis att Clintons ord skall tolkas som en order, men väl att hon gav såväl Libyens nya makthavare som dess soldater sitt och Nato-alliansens tillstånd att mörda den person som en majoritet av världens länder ännu erkände som Libyens stats- chef, ett tillstånd som omedelbart utnyttjades.

Det är uppenbart att USA och Nato från Libyen-insatsens första stund velat se en död Gaddafi, därför de frekventa bombningarna av hans palats och möjliga tillhåll, bombningar som utgjort ett flagrant brott mot det FN-mandat som Nato-alliansen lutat sig mot.

En död Gaddafi är mindre farlig än en levande; för att en död Gaddafi berövas rätten att försvara sig och möjligheten att berätta om sitt mångåriga samarbete med de västmakter som i ett huj övergav honom när lydigare partners erbjöd sina tjänster.

Mordet ingår i en politik av rättslöshet som USA gjort till sin under det så kallade kriget mot terrorismen, symboliserad av fånglägret Guantanamo Bay, där formell rättslöshet råder, men också av de utomrättsliga avrättningar som USA satt i system, inspirerat av Israel, som avrättningen av Usama Bin Ladin.

Också döda terrorister är bättre än levande, särskilt om de som Bin Ladin började sin bana i USA:s sold.
Ändå är mordet på Muammar Gaddafi speciellt. Eftersom det handlar om ett mord på en erkänd statschef. Det spelar ingen roll vilka anklagelser som riktas mot Gaddafi eller vad man tycker om honom som politisk ledare; ett mord på en statschef är inte bara ett övergrepp mot en enskild människa, utan mot en nation.

I det perspektivet är de svenska kommentarerna kring den utomrättsliga avrättningen av Gaddafi uppseendeväckande.

”Vi hade hoppats att han skulle infångas så att det skulle kunna bli rättegång, det tycker jag hade varit det bästa. Men det viktiga är att han är borta från scenen”, säger utrikesminister Carl Bildt.
Det viktiga är att Gaddafi är död, att han mördades är en bisak.

”En seger för det libyska folket och för de svenskar som deltagit i insatsen”, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.

Mord som svensk seger? Visst är det magstarkt.

Vi vet inte vem som mördade Gaddafi eller om mördaren handlade på order. Men det spelar mindre roll. Det avgörande är Clintons tillstånd att döda och den fullständiga liknöjdhet som herrar som Bildt och Reinfeldt företräder inför ett mord på en statschef. Det viktiga är att han är borta…

Tänk om det varit Barack Obama som badat i sitt eget blod, som hämnd för tusentals döda i Afghanistan och Irak. Eller tänk om de 53 bakbundna kroppar som hittades döda i Sirte i veckan, skjutna genom huvudet, hade hittats i ett land som står på västvärldens svarta lista, som på sin tid Jugoslavien? Den selektiva upprördheten är vidrig.

Nato-insatsen i Libyen går nu mot sitt slut, åtminstone som storskaligt krig. USA och Nato har lärt läxan från Irak. Ambitionen är inte att slå sönder rådande maktstrukturer, med kaos som följd, utan att ta över dem. Början är god. Det nationella övergångsrådet består till goda delar av före detta ministrar från Gaddafis styre och i övrigt av de klanledare som också Gaddafi byggde sin makt på.

Gaddafis egen klan lär dock vara bitter sedan övergångsrådet förnedrat hans lik genom att låta det ruttna till allmänt beskådande och slutligen vägrat överlämna det till begravning i klanens regi. Sådana övergrepp glöms inte i ett klansamhälle.

De borgerliga demokraternas huvudsakliga bekymmer är nu avväpningen av den milis som man hyllat i ett drygt halvår. Ett beväpnat folk är borgerlighetens mardröm. När den själv är vid makten.

Målet är att återgå till det gamla – minus Gaddafi och plus billigare och mer lättåtkomlig olja. Men demokratin är det inte så viktigt och med arbetares rättigheter är det inte viktigt alls.

Huruvida planen lyckas låter vi vara osagt. Libyen är en härva av klanmässiga, religiösa och politiska motsättningar, som inte lösts genom kriget, utan som tvärtom fördjupats. Till inbördeskrigets konstellationer läggs nu nya grupper, alla med sina egna intressen och maktanspråk.

Vi kan bara hoppas att Libyens arbetare och fattiga massor formulerar sina egna krav, bortom de maktgrupper som redan sålt ut landet till imperialismen och bortom den religiösa extremismens villovägar. Hoppet står till folket.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Kriget i Libyen bekräftar åter att folkens frihet måste vara deras eget verk, såväl i erövrandet av friheten som i försvaret av den. Att göra gemensam sak med imperialismen är att smida sina egna bojor.