Skolbibliotekarierna Jonas Aghed och Juan Vega i Brännkyrka har fått hela den liberala lynchmobben efter sig. De har haft fräckheten att ifrågasätta den liberala historiesynens upphöjelse till statligt påbjuden sanning, vilket man inte får göra i ett alltmer likriktat och högersnöpt Sverige. Nu kölhalas därför Aghed och Vega i den liberala pressen, som tillmäter dem allehanda kommunistiska böjelser. Det höjs rentav rop om att ”bolsjevikerna” skall avskedas, så att de stackars eleverna på Brännkyrkagymnasiet inte skall ledas alldeles i det kommunistiska fördärvet.
Yrkesförbud är den liberala åsiktsfrihetens stridsrop för dagen.
Den fradgatuggande mobben minner mest om den försupne mytomanen Joseph McCharty, som i 1950-talets USA anade kommunister i alla som avvek från hans egen trångsynthet. För vad är det Aghed och Vega har gjort? Jo, de har i Biblioteksbladet ifrågasatt det lämpliga i att den historiesyn som torgförs av propagandaorganisationen Upplysning om kommunism, UOK, ges sanktion inom ramen för det statliga historieverket Forum för levande historia. De har därutöver haft modet att deklarera, att om så sker, så kommer de inte att ta in alstret på sitt bibliotek. För att staten inte skall skriva historia och för att staten inte skall ge sanktion åt propaganda.
En respektabel och genuint demokratisk ståndpunkt.
Det är inte så att Aghed och Vega inte tillhandahåller böcker om kommunismens sk brott på skolbiblioteket i Brännkyrka. De tillhandahåller bland många andra en bok av charlatanen Kjell Albin Abrahamsson, som var den förste att hoppa på dem i lynchmobbens huvudorgan Expressen. Det handlar alltså inte om att censurera ens den antikommunistiska genrens mest bedrövliga alster, utan bara om ett ifrågasättande av denna genres anspråk på att vara sanning i sista instans och dess krav på statlig upphöjelse som sådan.
Aghed och Vega skrev sitt inlägg i Biblioteksbladet med anledning av en debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av Anders Hjelmdal och Camilla Andersson från UOK. De fann denna artikel vulgär och historierevisionistisk, med all rätt – eller omfattas inte bibliotekarier av den liberala åsiktsfriheten? – och de fasade inför tanken att det är denna typ av vulgaritet som högerregeringen nu vill upphöja till statligt fastslagen sanning, med ännu större rätt.
Ett av deras exempel förtjänar att upprepas. I sin DN-artikel skriver Hjelmdal och Andersson: ”… den fruktade röda armén befriade aldrig någon från förtryck – den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”
Man kan avfärda detta som antikommunistisk skåpmat av gammalt unket slag. Men ändå inte. Vem befriade Auschwitz om det inte var röda armén? Eller är kanske befrielsen av Auschwitz bara en historisk bagatell? Eller ta detta med att andra världskriget slöt i en ”våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet”. Om detta skall upphöjas till statlig sanning, så måste hela synen på andra världskriget omprövas, precis som den förträffliga Åsa Linderborg försynt påpekar i Aftonbladet (29/8). För om detta är sant, så utgör en allians med Hitler, mot Sovjetunionen, en likvärdig möjlighet med den allians som faktiskt formerades och som segrade i kriget.
Detta exempel visar att den antikommunistiska kampanjen nu blivit så förblindad av sitt bottenlösa hat, att den utmynnar i den mest vulgära historierevisionism.
Men det struntar den liberala lynchmobben i. Just för att Aghed och Vega hade fräckheten att peka på orimligheten i den ståndpunkt som liberalerna vill upphöja till statlig sanning i sista instans, utan att på något sätt ifrågasätta deras rätt att framföra vilka befängdheter som helst som egna uppfattningar, så jagas de nu fan i våld.
För vår del vill vi framföra vår djupa uppskattning för det mod och det civilkurage som Aghed och Vega visat. Vi vill också uttrycka vår uppskattning för Åsa Lindeborg, som tog sig an de rättrådiga bibliotekariernas sak i sin artikel i Aftonbladet och som hade modet att samtidigt anklaga sina kollegor bland historikerna för den fega undfallenhet de flesta av dem visar inför de statliga historiediktaten, något som gjort henne nästa måltavla för lynchmobben. I en tid som denna behövs ett sådant mod och ett sådant civilkurage.
Den bok som UOK hoppas få ge ut med statlig sanningsstämpel finns ännu inte i sinnevärlden. Men om den kommer och om det statliga historieverket förser den med sin stämpel, så hoppas vi att den bannlyses i skolbibliotek och skolsalar. Av rättrådiga bibliotekarier och lärare. För att politisk propaganda som statligt föreskriven sanning inte hör hemma i undervisningen.
För övrigt anser vi att det statliga historieverket skall läggas ner.
4 september 2007
Proletären 36, 2007
