Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster dömer ut regeringens vårbudget med den syrliga kommentaren att Anders Borg ”är den bäste finansminister socialdemokraterna någonsin haft”.

I vanlig ordning är Fölster fel ute. För även om Anders Borg tvingas anslå pengar till den typ av arbetsmarknadspolitik som han och högeralliansen fördömde före valet, och som de vann valet på, så präglas vårbudgeten, som regeringens hela krispolitik, av en nyliberal agenda.

Regeringen mildrar krisens allra värsta konsekvenser för dem som nu blir arbetslösa, vilket är politiskt nödvändigt och i enlighet med gällande regelverk, men i övrigt lämnas krisens lösning till ”kapitalismens självläkande krafter”.

Det helt dominerande intrycket av vårbudgeten är att regeringen fullföljer linjen av fullständig passivitet. Anders Borg påstår visserligen att han nu genomför ”den största satsningen på arbetsmarknadspolitik

i hela Europa”. Men det är en lek med siffror som Borg punkterar själv. Så utgör 7 av 10 satsade arbetsmarknadsmiljarder en automatisk ökning av statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen, given av att högerregeringen ännu inte

lyckats punktera a-kassan helt och hållet. Resterande 3 miljarder går lika automatiskt till regeringens sk utvecklingsgaranti, vars enda innehåll är att de arbetslösa skall tvingas gå upp på morgonen för att lära sig söka jobb som inte finns. Med risk att bli avstängda från a-kassan om de ligger kvar i sängen i trots mot denna meningslöshet.

Vårbudgetens enda substantiella satsning på arbetsmarknadspolitik är därför ynka 16 extramiljoner till den av regeringen slaktade vuxen-utbildningen, vilket sannerligen inte är mycket att skryta över.

Det passiva arbetsmarknadsstöd som a-kassan utgör är viktigt och helt nödvändigt. För att skydda de arbetslösa från misär       i en kris som de inte bär skuld för. Men a-kassan ger inga nya jobb,  för nya jobb krävs aktiva insatser. Men på aktiva insatser satsar Anders Borg och regeringen minst i hela Europa.

Sak samma med den påstådda satsningen på kommunsektorn. Regeringen talar storvulet om att den nu ”skjuter till” 17 extra miljarder kronor. För att ”rädda välfärdens kärnverksamhet”. Vilket ger 9 miljarder i december i år och ytterligare 4 miljarder per år 2010 och 2011.

Detta är rena nådapengarna i en situation då regeringen sedan två  år fryst statsbidragen till kommunerna och då flertalet kommuner nu kalkylerar med stora underskott på grund av vikande skatteunderlag och ökande socialbidragskostnader (på grund av försämrad a-kassa).

Den påstådda satsningen på kommunsektorn räddar inte välfärden, den bara bromsar nedskärningarna av den. Med påföljd att regeringen fullt medvetet spär på den allt längre kön av arbetslösa med uppsagda offentliganställda.

Anders Borg har naturligtvis rätt när han konstaterar att han inte kan stimulera efterfrågan i den krisdrabbade exportindustrin. Men han kan stimulera efterfrågan i offentlig konsumtion, som är inhemsk och som omedelbart räddar och genererar jobb i Sverige.

Men icke. Offentlig sektor sätts på svältkur, officiellt för att värna de sunda finanser som högeralliansen berövat 80 miljarder kronor om året genom uteblivna skatteintäkter från de rika, men i verkligheten för att Anders Borg och regeringen nu använder krisen för en förnyad attack på det offentliga, till fördel för det privata, om inte omedelbart, så på sikt. I denna politik dväljs Borgs nyliberala agenda.

I krisens spår har de talats om nyliberalismens död. Det är falskt prat, särskilt vad gäller Sverige. Regeringen har intervenerat i finanssystemet. För att kapitalismen inte klarar sig utan ett fungerande finanssystem. Men i övrigt lyser statsinterventionen, och därmed en krispolitik värd namnet, med sin fullständiga frånvaro. Lösningen av krisen överlämnas till den kapitalism som skapat den, med förfärande konsekvenser för alla de som nu förlorar jobbet.

Anders Borg räknar  med en arbetslöshet på 12 procent nästa år, kanske ännu högre. I grunden gissar han bara. Men utan att lyfta ett finger för att rädda och skapa jobb. Det är den sk jobbpolitikens totala bankrutt.

För vår del hävdar vi envist nödvändigheten av en offensiv krispolitik i syfte att värna jobben. Det handlar inte om några ynka 17 miljarder kronor på tre år, utan som minimum om 80 miljarder om året. Genom att kräva tillbaka skattesänkningarna till de rika.

Om inte de återtagna skattemiljarderna räcker bör staten låna för att investera Sverige ur krisen.
Massarbetslöshet är ett mycket värre slöseri än budgetunderskott. Eftersom massarbetslöshet förslösar samhällets allra viktigaste resurs, den mänskliga arbetskraften. Varför låta människor gå arbetslösa när det finns behov att tillfredställa och jobb att utföra?

Bygg ut offentlig sektor, där behoven är skriande. Sjösätt ett statligt bostadsbyggnadsprogram och ett ROT-program värt namnet. Bygg ut infrastrukturen och satsa på långsiktiga klimatinvesteringar. Förstatliga fordonsindustrin och ställ om den i klimatvänlig riktning.

Stefan Fölster lär kalla en sådan politik för socialistisk planekonomi. Vilket i så fall vore åtminstone lite rätt. Krisen måste bekämpas genom kamp mot kapitalismen.   

21 april 2009
Proletären nr 17