På fredag ska Sveriges riksdag fatta beslut om att införa ett system med korttidsarbete. Bakom det tillsynes harmlösa namnet döljer sig en ny korporativ modell för lönesänkningar. Stat, kapital och fack ska tillsammans ansvara för att vid nya djupdykningar i den numera permanenta krisen så ska företagens lönekostnader snabbt och lätt flyttas från kapitalisterna till arbetarklassen, både i egenskap av löntagare och skattebetalare.
Det kommer förmodligen inte bli mycket till debatt i riksdagen. Det går inte ens att uppfatta en nyansskillnad mellan Jonas Sjöstedt och Anders Borg, som båda talar sig varma för att på detta sätt rädda jobb för de anställda och bevara kompetens i företagen. Förslaget applåderas även av både LO och Svenskt Näringsliv.
I korthet går systemet ut på att när det statliga Konjunkturinstitutets mätningar visar på djup kris kan löner och arbetstider sänkas, med IF Metalls lönesänkningsavtal från 2009 som förlaga. Vid en minskning av arbetstiden med 20 procent får den anställda se sin lön minska med tolv procent. Av de resterande åtta procentenheter som betalningen ligger över arbetstiden ska staten stå för sju procentenheter och företagen för en procentenhet.
Kapitalisterna kan med andra ord pressa ner sina lönekostnader med 19 procent, till skillnad från lönesänkningsavtalet från 2009 då de endast kunde sänka lönerna med tio procent. Gissa att det kommer att firas på Svenskt Näringslivs högkvarter efter riksdagsbeslutet.
Men är det inte bättre att gå ner i arbetstid och lön än att tiotusentals människor sparkas ut i arbetslöshet, frågar sig säkert en del läsare.
Det är en fråga som fackföreningsrörelsen borde vägra att svara på. Den som accepterar frågeställningen har redan accepterat lönesänkningarna.
Den som tar en sådan frågeställning som utgångspunkt för en förhandling eller än värre för att upprätta en korporativ modell har redan beträtt den eviga reträttens väg mot helvetet.
Sanningen är att den ekonomiska krisen inte beror på för höga löner. Tvärtom är en viktig orsak till krisen det nyliberala kriget mot löneandelen. Lönerna pressas ner och undergräver både den privata och offentliga konsumtionen, dessa värden blir istället vinster som flyttas utomlands och används till spekulation på världens börser.
Lönesänkningar förvärrar endast krisen, både för den enskilde som får mindre pengar att leva på och för samhällsekonomin.
Det korporativa lönesänkningssystem som riksdagen beslutar om på fredag är ytterligare ett sätt att privatisera vinster och socialisera förluster. När företagen går bra plundras kassorna av aktieägarnas utdelningar och direktörernas bonusar. När företagen går dåligt ska kostnaderna läggas över på de anställda och det allmänna.
Storbankerna har sedan länge befunnit sig i denna angenäma situation, de kan lägga beslag på alla vinster och samtidigt låta skattebetalarna stå för förlusterna genom bankakuter.
Nu påpekar de som stödjer det korporativa lönesänkningssystemet att det är ett undantag, ett system som endast sätter in vid djup kris i samhällsekonomin. Så är det visserligen, men den som tror att kapitalisterna nöjer sig med detta är naiv.
Nästa steg på den eviga reträttens väg har redan tagits av IF Metall. När IF Metalls och Teknikföretagens lönesänkningsavtal från 2009 nu ska ges välsignelse av Sveriges riksdag väljer storföretagens torpeder att gå ett steg längre.
Därför har de två parterna enats om ett eget avtal om korttidsarbete. Enligt detta avtal krävs inte någon djup kris i samhällsekonomin för att sänka löner, det räcker med att ett företag har ”ekonomiska svårigheter” för att motivera lokala förhandlingar om sänkta löner.
Med hot om massavskedanden kan företagen tvinga lokala fackklubbar att gå med på sänkta löner. IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä påstår att detta är ett sätt att göra medlemmarna delaktiga och den lokala fackliga organisationen till en maktfaktor med rätten att förhandla.
Det är inget annat än skitsnack. Vad IF Metalls ledning gör är att ge sitt godkännande till utpressning och hot. Företagen har makten att hota med nedläggning och massavskedanden. Men de lokala facken har ingenting att sätt emot eftersom Säikkälä och förbundsledningen sitter på strejkrätten.
Kommunistiska Partiet säger nej till både det korporativa lönesänkningssystemet och till industrins utpressningsavtal. Det är dags att bryta den eviga reträtten.
För att göra medlemmarna delaktiga krävs att avtal går ut på medlemsomröstning. För att göra de lokala fackklubbarna till en maktfaktor krävs att strejkrätten ligger på klubbnivå. Och för att bryta lönepressen krävs att medlemmarna mobiliseras till kamp för rejäla lönelyft.
