Tidningen Dagens Arena tog sig för att göra ett så kallat ordmoln av Stefan Löfvens tal på 1 maj. I ett sådant sätts orden ihop till en grafisk bild med störst plats för de mest använda.
Stefan Löfvens ordmoln domineras av ”Sverige” och ”människor”. Men vi letar förgäves efter ordet ”arbetare”. Det finns inte med ens i det mest finstilta.
Nu är denna frånvaro inte hel sann. Löfven tar faktiskt ordet ”arbetare” i sin mun vid ett tillfälle. När han talar om Brasilien. Men här hemma finns inga arbetare. I Löfvens Sverige finns bara människor med samma intressen. Visst finns lite orättvisor och lite ojämlikhet här och där. Men några klasser finns inte och definitivts inga klassorättvisor. Näringslivet är inget särintresse.
Så gick Stefan Löfven på i de ullstrumpor han drog på redan när han tillträdde som S-ordförande. Klassförsoningens budskap är hans röda tråd. Vi skall hålla ihop och framförallt skall vi hålla ihop med näringslivet, som högerregeringen så ofint skäller på.
Den enda nyheten i Löfvens tal var förslaget om ett innovationspolitiskt råd, lett av honom själv (när han blir statsminister), där näringslivet, facket, akademien och statens tillsammans skall koka ihop den soppa som kallas bättre konkurrenskraft.
Förslaget stinker korporativism, som passerat sitt ”bäst före”-datum. Det finns ingen väg tillbaka till klassamarbetets glada dagar, då socialdemokratin kunde kräva något litet i utbyte från pressade kapitalister, vilket Löfven lär vara medveten om. Idag handlar korporativ samverkan bara om att tillgodose kapitalets krav på arbetets bekostnad, som när Löfven själv slöt IF Metalls lönesänkningsavtal.
Korporativismen representerar därför ingen socialdemokratisk favorit i repris, utan en skärpning av den aggressiva klasspolitik som Svenskt Näringsliv drivit alltsedan dåvarande SAF sa upp klassamarbetet i början på 1990-talet. Det är denna aggressiva klasspolitik som erkänns som gemensamt intressen genom Löfvens innovationspolitiska råd. Löfven vill lägga all vår framtid i kapitalets händer.
Det typiska för Löfvens tal är annars att han nogsamt undviker allt som kan uppfattas som kontroversiellt bland de medelklassväljare han vill vinna.
Så sa Löfven inte ett knyst om vinsterna i vården, om högerns skattesänkningar eller om kärnkraften, för att bara ta några undvikna blindskär. Dock riktade han sig direkt till medelklassen.
”Även om du har ett välbetalt arbete kommer du inte till jobbet om tåget inte går. Även om du kättrar i karriären kan du inte flytta dit jobben finns om det inte byggs nya bostäder”, sa en inställsam Löfven.
Det mest slippriga med detta är inte fjäsket för medelklassen, utan den totala frånvaron av arbetarperspektiv. För även om alla drabbas, så drabbas inte alla på samma sätt. Den rike kan ta taxi om tåget inte går och kan köpa sig en villa eller en bostadsrätt om det inte finns någon lägenhet att hyra. Arbetare och mindre bemedlade drabbas alltid värst.
I nyhetskommentarerna sägs att Löfvens tal drog åt mitten. Det är inte särskilt pregnant. Vad är mitten i en politik som bogserbåten Svenskt Näringsliv drar obönhörligt åt höger?
Det typiska för Löfvens tal är istället att det är ideologiskt liberalt och kemiskt fritt från klassperspektiv. Så talar en borgare!
Vad Sverige behöver är en klassmedveten arbetarrörelse; en arbetarrörelse som kämpar för arbetarklassens rätt i nuet och för framtiden – för löneslaveriets avskaffande, för att tala med Karls Marx. En sådan arbetarrörelse måste byggas på nytt. Om socialdemokratin finns inte en gnutta hopp.
