Den koleriske Urban Bäckström fick fnatt när Svenskt Näringsliv inte fick allt genast. I förra veckan sänkte Bäckström därför Moderaternas hett efterlängtade jobbpakt, den korporativa uppgörelse som på nytt skulle föra in firma Reinfeldt & Borg i spelet om jobben.
I förstone kan Bäckströms agerande synas märkligt. Varför uppröras över några krav från LO, om än så osmakliga för kräsna direktörer, när den egna regeringens framtid ligger i potten? Vore det inte bättre att rädda Reinfeldt genom att bjuda LO på något litet?
Man kan svara att kompromisser inte ingår i Bäckströms uppdrag. Svenskt Näringsliv är idag och sedan lång tid Sveriges militantaste och bäst organiserade klasskampsorganisation. De egna målen betyder allt, sedan får andra säga vad de vill, inklusive regeringen.
Givetvis kan Svenskt Näringsliv och dess medlemsorganisationer inte bortse från att det finns en motpart på arbetsmarknaden, nödvändig att förhandla med. Men någon återgång till forna tiders klassamarbete, där dåvarande SAF och LO gav och tog på något som liknade jämbördiga villkor, finns inte på Svenskt Näringslivs agenda.
Visst. Svenskt Näringsliv ser gärna att Saltsjöbadsavtalet ersätts av ett nytt huvudavtal, som bättre avspeglar dagens styrkeförhållanden mellan arbete och kapital. Men ett sådant skall slutas på Svenskt Näringslivs villkor. Som en bekräftelse på kapitalets överlägsna makt.
För Svenskt Näringsliv är det allt eller inget som gäller. På goda grunder. Visst har regeringen Reinfeldt tillmötesgått kapitalets krav på många punkter, inte minst vad gäller småföretagsamheten. Men en rödgrön regering under Stefan Löfven är ett fullgott alternativ; rentav ett alternativ att föredra för de storföretag som dominerar svensk ekonomi.
Löfven är storföretagens man och missar aldrig chansen att framhålla det. Varför då avstå minsta lilla för att rädda Reinfeldt & Borg, som av och till har fräckheten att utmåla näringslivet som ett särintresse?
Svenskt Näringsliv är inte beroende av färgen på regeringen. Som det politiska landskapet idag ser ut är alla regeringar kapitalets regering. Men man är inte heller beroende av samarbetet med LO. Det är rentav tvärtom. Svenskt Näringsliv bildades som ett resultat av dåvarande SAF:s farväl till klassamarbetet, som inkluderade att de centrala uppgörelserna mellan SAF och LO placerades på sophögen.
Direktörerna visste och vet att de har större möjligheter att driva igenom sin vilja genom förbundsvisa förhandlingar, inte minst med det notoriskt följsamma IF Metall. Därför finns ingen anledning att bjuda LO på minsta lilla. Karl-Petter Thorvaldsson är en general utan trupper så snart hans underlydande ställs inför motpartens krav.
Överst på Svenskt Näringslivs kravlista står en ytterligare uppluckring av ett uppluckrat anställningsskydd. Man kan tycka att direktörerna borde vara nöjda med vad de redan uppnått. Sedan länge har det varit lätt och mycket billigt att säga upp anställda i Sverige, en ordning som arbetsköpare i andra länder sett på avund på. Till den otryggheten har lagts bemanningsföretag och andra typer av osäkra anställningar. Det gör att kapitalets makt över arbetet är närmast total.
Men det finns en begränsning. Genom turordningsreglerna har företagen inte rätt att diktatoriskt bestämma vem som skall avskedas.
I normalfallet skall istället anställningstiden avgöra.
Denna begränsning vill Svenskt Näringsliv få bort. Direktörerna vill ha tillbaka kapitalets oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet, som det hette i SAF:s ökända paragraf 32.
Målet kan nås via en ändring i Lagen om anställningsskydd, vilket kan kosta på. Men det kan också nås förhandlingsvägen eftersom LAS är dispositiv, dvs möjlig att kringgå via avtal. Det är denna väg Svenskt Näringsliv nu valt att gå. Med jobbpakten och ett nytt huvudavtal lagda på hyllan skall LAS upphävas genom förbundsvisa förhandlingar.
Motståndet lär inte bli övermäktigt. Ett aktuellt exempel. Strax före jul gick Lessebo bruk i konkurs för att omgående köpas upp av ett norskt företag. När produktionen kör igång igen skall 30-40 procent av de anställda bort. De nya ägarna har upprättat en egen turordningslista, helt vid sidan av reglerna i LAS. Som bekräftats av facket och som därmed är laglig. Men fackordföranden tvår sina händer:
”Vi har inte petat på en enda anställd. De har plockat som de själva vill. Vi har inte lagt oss i vilka de valt”, säger han till Dagens Arbete.
Inte undra på då att Urban Bäckström lämnar den annars så såte vännen Karl-Petter Thorvaldsson därhän. Varför gå omvägen om LO när Svensk Näringsliv kan få allt genast i förhandlingar på lägre nivåer.
Situationen är allvarlig. Tillåts Svenskt Näringsliv gå på i ullstrumporna finns det snart inte sten på sten kvar av anställningsskyddet. Arbetarrätten är bortförhandlad.
Vad bör göras? I utgångsläget finns det bara en väg att gå. Alla drabbade arbetarkollektiv måste säga nej till varje avsteg från turordningsreglerna, allt annat är att utelämna hela kollektivet till arbetsköparens godtycke.
