Sverige rasar i den internationella trygghetsligan. Det framgår av rapporten Sveriges socialförsäkringar i ett jämförande perspektiv, som beställts av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.
Värst drabbas de arbetslösa. Sedan 2005 har ersättningen från a-kassan sänkts så drastiskt, att Sverige rasat från andra till tolfte plats bland de arton länder som ingår i studien.
Som alla förstår är det högerns sk arbetslinje som ligger bakom försämringen. Den urholkade tryggheten är inte följden av krisen eller av svarta hål i statens finanser, några sådana finns inte, utan av en medveten politik, där arbetslösa genom fattigdom skall danas till flitigare och mindre krävande människor. Enligt arbetslinjens teori skall fattigdomen sätta latmaskarna i arbete.
Som bekant är resultatet inte överdådigt. Visst har de arbetslösa blivit fattigare, mycket fattigare. Så uppgick den genomsnittliga ersättningen från a-kassan 2010 till knappa 60 procent av lönen, mot knappa 80 procent 2005. Men de nya jobben lyser med sin frånvaro. Jobben blev av någon mystisk anledning inte fler för att de arbetslösa blev fattigare.
Fredrik Reinfeldt är lika glad för det. Genom de sänkta ersättningarna i socialförsäkringssystemen har han fått pengar över till skattesänkningar för de rika, vilket bortom myten är syftet med arbetslinjen.
Men glädjen har ytterligare bottnar. Så har politiken att inte höja taket i a-kassan i takt med lönehöjningarna lett till att endast 12 procent av de arbetslösa numera får ut 80 procent av lönen när de blir arbetslösa. 88 procent pressas av taket ner i källaren, eller åtminstone i nedre plan, däribland en majoritet LO-medlemmar.
Den allt sämre a-kassan håller alltså inte ens vad den lovar, vilket gröper ur förtroendet för den. Den lönearbetare som vill ha trygghet i händelse av arbetslöshet kan inte längre förlita sig på arbetslöshetsförsäkringen, utan måste komplettera den med privata försäkringar.
Man behöver inte tycka synd om de höginkomsttagare som inte får ut sina 80 procent. Någon form av tak i systemet är rimligt. Men när 88 procent av de arbetslösa betraktas som höginkomsttagare, också arbetare med högst normala inkomster, handlar detta om något helt annat.
Högern vill undergräva uppslutningen bakom ett generellt system och ersätta det med ett privat, om inte fullt ut, så i avgörande delar. Det generella bistår med en ynka grundersättning. Sedan är det den enskildes sak att försäkra sig trygghet på egen hand. Det kollektiva skall ersättas med det individuella. Med allt vad det betyder av ökade orättvisor.
Fredrik Reinfeldt myser, dels för att hans ideologiska ambition är att ersätta det kollektiva med de individuella – kollektiv är farliga saker i ett kapitalistiskt klassamhälle – men också för att han får ytterligare pengar över till sänkta skatter för de rika.
”Det som händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanpå de som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling”, sa Reinfeldt i SVT:s partiledardebatt härförleden, vilket säger det mesta om hans och högerns ambitioner.
För arbetarklassen representerar a-kassan något mycket mer än trygghet vid arbetslöshet, även om den naturligtvis är viktig. A-kassan handlar också och inte minst om att rida spärr mot lönedumpning, att undanröja tvånget för arbetslösa att sälja sin arbetskraft till underpris, till förfång också för arbetare i jobb. A-kassan är inte bara en socialförsäkring, utan också en klassförsäkring.
Därför är a-kassan en central arbetarfråga, viktig att försvara i sin tidigare form, dvs som en generell försäkring med rimlig inkomstgaranti för flertalet försäkrade. Om de med högre inkomster mäler sig ut det generella genom privata försäkringar krackelerar systemet inifrån, vilket är högerns mål.
Vi är för en höjning av ersättningen till de 90 procent som gällde innan regeringen Bildt sänkte den till 80 procent, med bifall från S. Vi är mot den bortre parentesen och mot den förnedring av arbetslösa som idag sker inom Fas 3.
Men just nu måste det första kravet vara att taket i a-kassan höjs så att åtminstone en majoritet LO-medlemmar får ut 80 procent av lönen vid arbetslöshet. Om det faktiska utfallet i a-kassan försämras ytterligare finns risk för att Fredrik Reinfeldts blöta dröm går i uppfyllelse.
Till Sveriges ras i trygghetsligan skall konstateras att det är a-kassan som sticker ut. Vad gäller sjukförsäkringen låg Sverige redan 2005 på en ljummen femteplats, med knappa 80 procent i ersättning jämfört med ettan Norges 100 procent, och vad gäller arbetsskadeförsäkringen på en medioker trettondeplats, långt efter länder som Australien, Belgien, Kanada, Finland, Japan och Frankrike, som alla betalade och fortsatt betalar ut 100 procent av lönen till arbetsskadade.
Högern har gjort ont värre, framförallt vad gäller a-kassan, men också vad gäller sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Men sossarna är inte de oskyldiga lamm de nu försöker utge sig som. Högerpolitiken började före Reinfeldt.
