Terrorister har vi inget till övers för. Oavsett om de kallar sig vänster eller höger eller muslimer eller kristna tjänar terrorister objektivt reaktionens intressen.

Det senaste exemplet bär syn för sägen. Den självutnämnde hämnaren Mohamed Merah hade knappt blivit ihjälskjuten i sin lägenhet i Toulouse förrän den franska presidentvalskampanjen utvecklades till en tävlan om vem som vågar gå längst i reaktionära utspel. Med president Nicolas Sarkozy som främste utmanare till Marine Le Pen från Nationella Fronten.

Le Pen vinner i grenen rasistisk obehaglighet. Genom att göra extremisten Merah till en typisk representant för Frankrikes muslimer. Men Sarkozy tar hem spelet i praktisk reaktion. Så vill han införa reseförbud för muslimer, åtminstone till länder som Afghanistan och Pakistan, där de kan förmodas hamna i dåligt sällskap, och förbud mot att regelbundet besöka islamistiska hemsidor.

Sarkozy vill alltså införa en rasistisk särlagstiftning, där just muslimer skall utsättas för rese- och läsförbud.

Dessbättre finns det en motreaktion mot dessa utspel i demokratins utkanter, manifesterad inte minst i Toulouse, där människor i helgen gick man ur huse för att hedra Merahs offer och för att protestera mot främlingsfientlighet och rasism. Kristna, muslimer och judar – alla tillsammans.

Manifestationen minner om Jens Stoltenbergs hållning efter Anders Behring Breiviks sprängattentat i Oslo och mordorgie på Utøya i juli i fjol, så uppskattad av allt vad etablissemang hette och heter. Stoltenberg ropade inte efter hämnd, utan vädjade om försoning och värdighet i sorgen.

Det märkliga är att många av de som applåderade Stoltenberg inte lyfter så mycket som ett ögonbryn över hämndängeln Sarkozy. Vad beror det på? Var måhända Stoltenbergs hållning bara relevant i förhållande till tempelriddaren Breivik, så självklart helt isolerad i den konservativa miljö som var hans?

Det är i alla fall en fråga att ställa och fundera över?

Vad gör en terrorist? Om frågan problematiseras blir svaret mångfasetterat. Det finns sociala, politiska och ideologiska förklaringar.

Anders Behring Breiviks terrorism kan självklart inte ryckas loss från hans konservativa ideologi och hans islamofobi, lika lite som Mohamed Merahs terrorism kan isoleras från hans radikala islamism. Alla terrorister motiverar sina handlingar med ideologiska föreställningar, som kan vara nog så olika, men i egna ögon alltid ädla.

Denna ideologiska ram räcker dock inte som förklaring, då vare sig islamofobi eller islamism per automatik leder till terrorism.

Det finns dock en gemensam nämnare som förenar de flesta terrorister, åtminstone de som agerar enskilt eller i liten grupp. Det är elitismen, tron på den egna, individuella handlingen som avgörande för den sak man säger sig företräda. Den individuella terrorismens ideologi hyser ingen tilltro till den kollektiva kampen. Kollektivet placeras på åskådarläktaren.

Det är därför marxismen alltid tagit avstånd från terrorism, oavsett vilka mål den ställt sig. Inte nog med att terrorism objektivt tjänar reaktionen. Den bidrar dessutom till att passivisera det kollektiv som vi betraktar som all förändrings urkälla. Åskådarläktaren gör ingen revolution.

Föraktet för människoliv har terrorismen gemensamt med imperialismen. Det som särskiljer den är individualismen. Det är därför vi marxister betraktar terrorismens ideologi som borgerlig.

För övrigt betraktar vi inte motståndskamp som terrorism.