I förra veckan skrek tidningsrubriker om att pensionsåldern skall höjas till 69 år, vilket säkert och med rätta sände kalla kårar genom åtskilliga utslitna arbetarkroppar.
För egen del undrade vi dessutom över vad det tagit åt partierna i den så kallade pensionsgruppen. Har S, M, FP, C och KD i ett plötsligt anfall av ärlighet fått för sig att öppet redovisa avsikten att höja pensionsåldern och det i god tid för valet, tvärtemot vad Proletären påstod i en ledare för bara några veckor sedan?
Men icke. En närmare granskning av utspelet visar att ärligheten fortsatt är förvisad från pensionsdebatten. Så handlar utspelet inte om pensionsåldern, utan om den så kallade ”kvarstannanderätten”; vi skall begåvas med rätten att jobba tills vi fyller 69 år, en ”förbättring” med två år jämfört med idag.
Så maskeras en försämrande skyldighet – att vi skall tvingas jobba till 67 för att få full pension – till en förbättrande rättighet. Före valet skrivs den planerade höjningen av pensionsålder ut som utökad kvarstannanderätt.
”Det är svårt att höja pensionsåldern i ett land som saknar pensionsålder”, sa pensionsgruppens ordförande Ulf Kristersson (M) på den presskonferens som redovisade gruppens senaste vedermödor. Det är ljug. För även om vi numera begåvats med så kallad flexibel pensionsålder, så utgår statlig garantipension först vid 65 år, som därför utgör den statlig fastställda pensionsåldern. Flexibiliteten är en individuell möjlighet (för dem som har råd).
Kan Kristersson & Co uttala sig om kvarstannanderätten, så kan de uttala sig om garantipensionen. Men den beska medicinen bjuder de inte väljarna att smaka på, väl medvetna om att de flesta skulle bli rejält illamående.
Det lustiga är att det är si och så också med kvarstannanderätten. Redan inför förra valet lovade högeralliansen att utöka denna rätt till 69 år. Det lockade säkert en och annan väljare med möjlighet att hasa sig fram något år extra på jobbet, men det var mindre populärt i arbetsköparkretsar.
Vinstjagande kapitalister vill ha alerta anställda. Så löftet gömdes undan långt ner i någon byrålåda i Rosenbad.
Där befinner sig löftet fortfarande. För pensionsgruppens förslag innebär inte att kvarstannanderätten skall utökas, som lagstiftad rättighet, utan den skall förhandlas med arbetsmarknadens parter. Varvid Svenskt Näringslivs svar redan är utskrivet: Nej för bövelen!
Pensionsgruppens piruetter är bedrövliga att skåda. I en demokrati redovisas politiska avsikter för väljarna – före valet. Så är det inte i Sverige. Pensionsgruppens partier kommer överens bakom stängda dörrar och har för avsikt att överrumpla väljarna – efter valet.
Valdemokratin är satt på undantag. Men det finns andra demokratiska möjligheter. Vi har sagt det förut och säger det igen: Det är hög tid för ett pensionsuppror!
