Förre SAF-direktören Janerik Larsson vet inte till sig av upprördhet över LO-kongressens beslut om att LO skall verka för en icke vinstprincip inom skola, vård och omsorg. Att kongressen dessutom vill riva upp Lagen om valfrihet (LOV) gör Larsson rosenrasande.
”LO styrs av kommunistiska drömmare”, dundrar Larsson på News-mill (5/9) med hela handen pekandes mot Handels förbundsekonom Stefan Carlén, som påstås vara en lömsk smygkommunist och i vart fall en svuren motståndare till allt vad marknadsekonomi heter.
Man vet inte om man skall gapskratta eller bara småle över detta fnattaktiga angrepp. Visst är Carlén någon slags vänstersosse, en som lite försiktigt vill begränsa kapitalismens framfart. Men kommunist?? Nej, sannerligen inte. Carlén är en högst ordinär reformist, visserligen av en sort som är näst intill utrotningshotad inom dagens socialdemokrati, men likväl ordinär i ett lite längre historiskt perspektiv.
Varför gör då Janerik Larsson på detta viset? Ja, bakom det komiska finns faktiskt logik i rallarsvingarna. Som seniorkonsult på PR-byrån Prime, som lobbar för fler privatiseringar och större vinster i välfärden, har Larsson problem med opinionen. 8 av 10 väljare är mot vinster i välfärden. Ja, 7 av 10 borgerliga väljare tenderar rentav till smygkommunism genom att säga nej till dylika vinster, självklart helt omedvetna om sina kommunistiska böjelser.
I det läget måste Larsson och hans kompisar ta fram det grova artilleriet, som under löntagarfondernas dagar. Genom att stämpla motstånd mot vinster i välfärden som kommunism skall borgerliga väljare bringas till insikt om sina ideologiska villfarelser och socialdemokrater skall skrämmas med det spöke som hemsökt dem alltsedan 1917. Det kanske inte gör opinionen så värst mycket mer positiv till Carema, Attendo och andra profitjägare i välfärden, men det kanske skrämmer den till tystnad och acceptans av den enda vägens politik.
I vart fall lär mullret skrämma LO-ledningen, som ville avslå Handels motion om icke vinstprincip på kongressen och som alltsedan dess agerat för att finna en utväg ur beslutet, allra helst som bäste vännen Stefan Löfven så tydligt markerat att han inte vill ha något vinstförbud. Det är naturligtvis en balansakt på slak lina, men LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson har redan gett sig ut på den, som i Ekots lördagsintervju 1 september, där Thorvaldsson vinglande förklarade att ”riskbolag och andra företag kan mycket väl verka inom dessa verksamheter även om non-profitprincipen införs”.
Hur Thorvaldsson skall få denna ekvation att gå ihop låter vi vara osagt, men omöjligt är det faktiskt inte, då kongressbeslutet inte innebär ett förbud mot privata företag i välfärden. I sådana lägen är kapitalister
väldigt fiffiga vad gäller att hitta på sätt att få ränta på kapitalet.
För vår del tar vi naturligtvis tacksamt emot den gratisreklam som Jan-erik Larsson bjuder oss på. För om nu 8 av 10 svenskar är smygkommunister, så kan man hoppas att åtminstone några vill ta reda på grunden till denna högst omedvetna böjelse.
Då skall vi förklara att vi, som de, är mot vinster i välfärden, inte bara eller främst för att skattepengar hamnar i skatteparadis, även om det är illa, utan för att kapitalistisk vinstproduktion i förlängningen ersätter allas lika rätt till skola, vård och omsorg med kapitalismens krassa kontant betalning. Den lika rätten kräver att välfärden både finansieras och drivs i offentlig regi. Därför är vi emot all form av privatisering och alla typer av marknadsekonomiska relationer i välfärden. Vi vill sätta de mänskliga behoven i förgrunden. Då måste den kapitalistiska vinstproduktionen ut.
Ja, vi skall be våra smygkommunistiska vänner att tänka ett steg till. För om vinster i välfärden är oetiska eller hotfulla eller vad argumentet nu är – varför är då vinster så mycket bättre i andra verksamheter? Är det inte bättre att banksektorn och byggsektorn och gruvnäringen och all annan samhällsavgörande näringsverksamhet drivs av samhället med samhällets bästa för ögonen, istället för att vara föremål för privatkapitalets hejdlösa vinstjakt?
Stefan Carlén och med honom LO-kongressen vill ”identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktioner för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll”.
Det är respektabelt. Det är till och med väl formulerat. Men det avgörande är naturligtvis var denna identifikation landar. Får firma Thorvaldsson & Löfven bestämma kan Janerik Larsson luta sig lugnt tillbaka i groggfåtöljen. Från det hållet har han och hans uppdragsgivare inget att frukta.
På andra kanten finns vi kommunister, som identifierar hela samhället som offer för kapitalistiska relationer och som därför vill ställa hela samhället, också det sk näringslivet, under demokratisk kontroll.
Någonstans måste man börja. Vi tycker det är utmärkt att så många är mot vinster i välfärden och vi vill uppmana alla LO-medlemmar att ligga på för att LO verkligen skall göra politik av kongressens beslut. För att ord skall bli till handling i den organisationen krävs ett massivt tryck underifrån.
Men vi vill inte bara börja utan också gå vidare, mot ett socialistiskt samhälle befriat från vinstmaximeringens destruktiva inverkan. När fler tar detta andra steg har Janerik Larsson verklig anledning att sätta groggen i vrångstrupen.
