Så fick USA sin förste svarte president, till klang och jubel och glädjetårar i de mest skiftande politiska läger, som här i Sverige, där Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin faller varandra om halsen, som lika såta Obama-vänner, och där Maud Olofsson och Lars Ohly tävlar om vem som kan applådera längst och högst.
För vår del har vi svårt att stämma in i den odelade glädjen över valet av Barack Obama till USA:s fyrtiofjärde president. För oavsett hudfärg och oavsett alla löften, så är Barack Obama bara ytterligare en representant för den härskande eliten i USA och för dess intressen, såväl nationellt som internationellt.
Likväl är också vi tillfreds. Inte över valet av Obama, utan över att detta val uttrycker det amerikanska folkets strävan att sätta en definitiv punkt bakom den extremistiska Bush-eran, med dess nykonservativa tankemörker, dess marknadsfundamentalism och dess bottenlösa stormaktsarrogans.
Vi är minst sagt skeptiska till Barack Obamas fjäderlätta löften om förändring.
Men vi företräder ingen kålsuparteori. Det är fantastiskt skönt att världen nu befriats från George W Bush och hans anhang av krigsförbrytare och kristna högerfundamentalister.
Man bör vara skeptisk till Barack Obama som politiker. Men det råder ingen tvekan om att han bars fram av en verklig vilja till förändring, inte bara bland svarta och latinos, som i detta val röstade i en utsträckning som aldrig förr, utan också i arbetarklassen och i medelklassen. Må vara att också McCain försökte fjärma sig från den djupt impopuläre George W Bush, allt annat hade varit politiskt självmord, men det var Barack Obama som gav ord och person åt förändringsviljan.
Att de svarta ser valet av Obama som en senkommen bekräftelse är lätt att förstå. Obama delar visserligen inte det utsatta liv som är flertalet svartas lott och han är inte sprungen ur medborgarrättsrörelsen, som en del andra svarta politiker. Men bara det faktum att en svart man väljs till USA:s högsta ämbete utgör en utmaning mot de rasistiska traditioner som är så djupt rotade i USA.
Barack Obama valdes trots sin hudfärg. För att viljan till förändring överflyglade de rasistiska traditionerna. Vilket ger den fulla dimensionen i de förväntningar som nu knyts till hans presidentskap.
Den folkliga viljan till förändring är den progressiva faktorn bakom valet av Barack Obama till USA:s fyrtiofjärde president.
Men det råder ingen tvekan om att det också och samtidigt finns en bevarande faktor bakom valet, representerad av den härskande eliten. George W Bush har fört USA till ruinens brant, genom krig som inte kan vinnas och genom en ekonomisk politik som splittrat landet i monstruösa klassklyftor. När kapitalismen nu går in i en kris som sannolikt blir den djupaste sedan andra världskriget, så hotas USA inte bara av ekonomisk bankrutt, utan också av upptrappade sociala konflikter.
I den situationen måste den härskande eliten byta spår. För sin egen och kapitalismens skull. Detta gör Barack Obama till en både lämplig och acceptabel representant för USA:s ekonomiska och politiska elit. Han står till synes fri från det misskrediterade etablissemanget i Washington, till skillnad från den tidigare konkurrenten Hillary Clinton.
Men Obama är likväl en del av detta etablissemang. Varvid hans utskrivna uppgift är att hålla de sociala konflikterna under kontroll, att bevara tilliten till kapitalismen och att återupprätta USA:s skamfilade anseende i världen, givetvis utan att rucka på vare sig de ekonomiska maktförhållandena i USA eller på den amerikanska imperialismens globala anspråk.
Detta är det spänningsfält som Barack Obama har att agera i som president. Å ena sidan har han att möta de folkliga förändringsförhoppningar som gav honom presidentskapet. Å andra sidan har han att infria den härskande elitens krav på stabila profitförhållanden, såväl nationellt som internationellt.
Barack Obama är inte George W Bush. Vilket som sagt är en befrielse. Men som Bush representerar han den amerikanska imperialismen, vilket ger löftet om att trappa upp kriget i Afghanistan så snart det blir möjligt att avveckla den omedelbara krigsinsatsen i Irak. Någon duva är han inte, vilket världens folk snart nog kommer att få se. Men kanske blir han en något mindre galen hök än Bush. Av det enkla skälet att USA-imperialismen inte har råd att förlora fler krig.
På det inrikespolitiska planet står Obama inför enorma förhoppningar, upphaussade av honom själv. Givetvis måste han leverera åtminstone något. Men i en djup kris för världskapitalismen, med den parasiterande kapitalismen i USA som epicentrum, så lär förhoppningarna snart nog gå över i en lika enorm besvikelse. Återigen av enkla skäl. Den kapitalism som Obama representerar är oförmögen att infria de breda folklagrens förhoppningar om jobb, välfärd och trygghet.
Med detta sagt ser vi positivt på presidentvalet i USA. Inte på grund av valet av Barack Obama, han representerar bara surrogatet för förändring, utan på grund av den folkliga förändringsvilja som bar fram honom.
Om denna förändringsvilja förmår att organisera sig, istället för att slås ner i besvikelse, så finns det hopp om den verkliga förändring som USA och världen så väl behöver.
11 november 2008
Proletären 46
