Det går inte som utbildningsminister Jan Björklund (FP) har tänkt sig med de nya yrkesprogrammen på gymnasiet. Inte ens i husorganet Dagens Nyheter vill Björklund kommentera siffrorna som visar att yrkesprogrammen rasar i statistiken över antalet sökande.
”Utbildningsminister Jan Björklunds (FP) hjärtefråga med de nya yrkeslinjerna får alltmer en fiaskostämpel över sig”, skrev DN i söndags.
Orsaken är att andelen gymnasieungdomar som sökt till yrkesprogram har minskat med nästan tio procent. Störst är tappet i Göteborgsregionen, från 42 procent till 32 i år.
I den nya gymnasieskolan ger de tolv yrkesprogrammen inte automatisk högskolebehörighet.
Det innebär ytterligare ett steg mot åtskilda utbildningsvägar, det vill säga en återgång till parallellskolsystemet. Säkert har många elever kommit underfund med det nya systemets fallgropar och valt något av de högskoleförberedande programmen.
Bakom ett bedrägligt ordsvall från Jan Björklund om att skoltrötta elever inte skall tvingas läsa för mycket teoretiska ämnen utan satsa på de praktiska genomdrev borgarna beslutet om den nya gymnasieskolan.
Men varför skall en framtida elektriker eller undersköterska bara läsa en tredjedel så mycket svenska som en framtida ingenjör?
I ett deltagande samhälle måste skolan garantera alla de grundläggande kunskaper som behövs för att delta på lika villkor. Dessa förutsättningar raseras med borgarnas gymnasiereform. Då kan vi inte tala om en likvärdig skola.
Högern och major Björklund tar strid mot folkbildning och arbetarklassens rätt till kunskap.
Till denna utveckling skall läggas att kommunernas industriprogram generellt har mycket svårt att locka elever, även om lokala undantag finns, som exempelvis industriskolor som garanterar arbete efter utbildningen. Men dessa är undantag.
Problemen med de kommunala industriprogrammen har funnits ända sedan 1980-talet.
Frågan blottlägger dessutom andra motsättningar.
I dag lockas så få elever till de kommunala industriprogrammen att lokala industrirepresentanter runtom i landet mullrar ilsket. De ser en fara i att inte få fram tillräckligt många yrkesutbildade arbetare i framtiden.
Industriprogrammet tillhör de mindre utbildningarna på gymnasiet, sett till antalet studerande. Av alla gymnasieelever läser bara två procent på industriutbildningen enligt Skolverket. Även Teknikföretagens centrala representanter klagar och säger att det behövs ett större antal elever.
Industrins representanter har också stora klagomål mot kommunerna; att utbildningen inte håller tillräckligt hög nivå och att eleverna inte lär sig vad en modern industri kräver i form av breda yrkeskunskaper.
Det ligger säkert ett korn av sanning i kritiken från industriellt håll mot de kommunala industriprogrammen. Men saken har många bottnar. Ty samma industriägare som klagar över brist på yrkesutbildad arbetskraft och för få elever på industriprogrammen, endast 9000 elever i industrinationen Sverige, har själva skjutit sig i foten.
De har nämligen slutit upp bakom tesen om arbetarklassens försvinnande och industrisamhällets ersättande av flummiga begrepp som ”konsumtionssamhälle”, ”informationssamhälle” och ”mediasamhälle”. Allt för att föra bort klassbegreppet och göra arbetarklassen osynlig i politiken och samhället.
Men tänker man bort arbetarklassen så tänker man också bort industrisamhället. Även om Sverige är ett stort och avancerat industriland så påverkas skolelever av den massiva borgerliga ideologi som säger att industrin, och därmed också arbetarklassen, representerar något mossigt och omodernt. Även elever som kommer från arbetarhem påverkas av denna bild.
Inte undra på att de kommunala industriprogrammen är i kris och ibland får läggas ner och dras in.
Som ett ödets ironi har alltså den borgerliga ideologin om arbetarklassens och industrisamhällets försvinnande drabbat borgarna själva. Vilket i sig är ett uttryck för motsättningen mellan det privata tillägnandet och de samhälleliga produktivkrafternas utveckling.
Det är endast som en kämpande klass som arbetarklassen på nytt kan synliggöra sig själv, i kollektiv kamp och i ökad klassmedvetenhet för sin rätt i strid mot den borgerliga ideologins förnekelse av arbetarklassen och nödvändigheten av arbetarkampen.
