Dagarna före V-kongressen i Uppsala publicerade den tilltänkta ledarduon Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson en programförklaring på DN-debatt (4/1).
”I en tid när S och MP blir alltmer försiktiga för att inte stöta bort medelklassväljare måste Vänsterpartiet vara visionärt”, skrev de i en offentlig vädjan om stöd.
Visionen sammanfattades sedan i tre punkter: 1) ”Vi har ingen anledning att ge avkall på vår grundläggande EU-kritik”; 2) ”Vi vill dela upp storbankerna så att den spekulativa delen inte drabbar hushållen”; 3) ”Det är hög tid att ta ett första steg mot 35-timmarsvecka genom att under nästa mandatperiod korta normalarbetstiden till 37 timmar.”
Nu köpte kongressen inte ledarduons förklaring rätt av. Den första som rök var Ulla Andersson. Med knapp majoritet sa kongressen nej till ett delat partiledarskap, vilket dagen därpå gav förhandsfavoriten Sjöstedt en jordskredsseger i partiledarvalet.
Därefter tog kongressen Sjöstedt i örat i EU-frågan. Fast bara lätt. Kongressen behöll kravet på att Sverige skall lämna EU och skärpte den föreslagna formuleringen. Men samtidigt skall V föra en aktiv politik för att reformera EU inifrån, vilket ger Sjöstedt fritt fram att lägga all tyngd på sin reformistiska EU-kritik.
Kongressen skärpte också till kravet på 6 timmars arbetsdag, som förvandlades från allmän vision till dagsaktuellt krav. Detta ovälkomna beslut verkar dock inte störa ledningens planer, för redan samma kväll förklarade Ulla Andersson, som ännu är partiets ekonomiske
talesperson, att vägen till målet är att först ställa det mer realistiska kravet på 37-timmarsvecka.
Så utgör den nu halverade ledarduons DN-artikel fortsatt en programförklaring. Ambitionen är att formulera det Sjöstedt kallar en ”genomförbar politik”, dvs en politik som inte kan avfärdas som orealistisk och som har potential att vinna majoritet i riksdagen och i övriga parlamentariska församlingar, som är de enda forum där Vänsterpartiet numera är aktivt som parti.
Jonas Sjöstedt är definitivt den perfekta ledaren för det vänsterreformistiska valparti som Vänsterpartiet är och vill vara. Sin ungdoms kommunism tvålade han bort för många, många år sedan och han är alltid övertydlig när det gäller att ta avstånd från socialistiska länder, som från Kuba; han är verbal, klädsamt lågmäld och väl insatt i de flesta av Vänsterpartiets profilfrågor. Det enda negativa som kongressen hade att anföra mot honom var att han är av fel kön, en invändning som gick upp i rök när han väl blivit vald.
Det lite ironiska är att det är Lars Ohly som gjort Sjöstedt möjlig. När Ohly valdes till ordförande 2004 var Vänsterpartiet ett splittrat parti, där sk förnyare, anförda av Johan Lönnroth och hans Vägval Vänster, stod mot en frasradikal vänster, en splittring som ensam-showande Gudrun Schyman inte brydde sig nämnvärt om. Schyman var sig själv nock.
Kompromisskandidaten Ohly, som hade ett ben i varje läger, hade att sy ihop detta splittrade parti och han berömmer sig med rätta över att ha lyckats. Må vara att partistyrelsen ännu får lätt smisk på kongresserna, men den uppslitande falangstriden är ett minne blott.
Det synbara är att Vägval Vänster inte längre existerar som organiserad fraktion. Men det är samtidigt det skenbara. För resultatet av Ohlys tolvåriga partiledarskap är att Vänsterpartiet idag står samlat på Vägval Vänsters ”realistiska” ståndpunkt, som inte minst inkluderade att partiet skulle göras regeringsdugligt. Just regeringsdugligheten är för övrigt den andra insats som Ohly slår sig för bröstet över, när han summerar sina partiledarår.
Jonas Sjöstedt var inte medlem i Vägval Vänster, men han uttalade sympati för högerfraktionens ståndpunkter, varvid det inte är underligt att kvarvarande frontfigurer för ”förnyarna”, sådana som Johan Lönnroth och Stig Henriksson, är odelat positiva till sin nye ordförande. Det är deras kille som har vunnit.
Som alla andra avfärdar Vänsterpartiet idag det rödgröna samarbetet, såsom det utformades 2010. Men rödgrönt samarbete är fortsatt vägen till politikens förverkligande; någon kraft utanför de parlamentariska församlingarna, som klasskamp och utomparlamentariska opinioner, existerar inte i den genomförbara politikens strategi, särskilt inte i ett parti som lagt ner all verksamhet utom den parlamentariska. Felet 2010 var att de rödgröna skrev ihop sig före valet, vilket krympte utrymmet för självständiga initiativ och som tvingade inte minst Vänsterpartiet att kompromissa sig självt.
Denna ordning vill Sjöstedt ändra på. Han vill att de rödgröna skall deklarera ambition att regera tillsammans, men utan att presentera någon gemensam valplattform. Istället skall S, MP och V kandidera på egen politik, för att först efter ett eventuellt segerval komma överens om vad de skall göra i regeringsställning.
Det är naturligtvis högst rimligt. Varför skall man ha tre partier om de uppträder som ett? Men knäckfrågan blir ändå vad det regeringsdugliga V är berett att kompromissa bort för lyckan att få administrera kapitalismen som regeringsparti. Om Sjöstedt är beredd att kompromissa bort lika mycket som Ohly & Co övergav inför valet 2010, så blir det inte sten på sten kvar av den vänsterreformistiska politik han nu förfäktar.
”Vi skall utmana regeringen Reinfeldt varje dag fram till valet 2014 och det valet skall vi vinna. Vi skall få en ny regering och en ny politik”, ropade Sjöstedt inför en jublande kongress.
Gott så. Men vem skall leda regeringen och vilken politik skall den driva? Sjöstedt själv har redan utsett Håkan Juholt till sin regeringschef, om Juholt får sitta kvar, så den delen av frågan är besvarad.
Men den nya politiken är dold i den berömda säcken och plockas fram först efter en eventuell valseger.
Vi moraliserar inte över detta. Parlamentariska partier med regeringsambitioner måste kompromissa, annars vore regeringsbildningar i länder med vår typ av valsystem närmast omöjliga. Men Sjöstedt måste ändå krävas på besked.
Vad till exempel med de nyliberala budgetreglerna, som Vänsterpartiet så ömkligt skrev under på inför valet 2010, trots att de genererar det budgetslaveri som med automatik ger nedskärningar i det offentliga? I sitt linjetal tog Sjöstedt tillbaka underskriften. Men bara till hälften.
Han vill inte riva upp budgetreglerna, utan modernisera dem för att få med sysselsättningen, en modernisering som för övrigt Anders Borgs fd rådgivare Lars Calmfors redan efterlyst. Men om moderniseringen är ultimativ framgår inte. Allt är möjligt att kompromissa bort.
Just detta är det avgörande. I sitt linjetal definierar sig Sjöstedt som demokratisk socialist, men utan att företräda någon fullständig omvandling av samhället. Hans socialism är av Olof Palmes typ, en mer dräglig och jämlik kapitalism, med mindre finanskapitalism och utan riskkapitalister i välfärden. Han vill ha mer samhällsansvar och mindre marknad, men utan att ifrågasätta kapitalismen som system.
Linjetalet förhåller sig i första hand till dagspolitiken och mycket är bra. Sjöstedt företräder vänsterpolitik i nuet. Men ändå inte. För hur blir vänsterpolitik möjlig? Sjöstedts svar är att rösta på Vänsterpartiet i valet 2014. Det är röstsedeln som är verktyget.
Här går en avgrund mellan V och Kommunistiska Partiet, trots att vi driver flertalet av de krav som Sjöstedt reser. Men vi driver dem som klasskrav, för arbetare och vänstersinnade människor att kämpa för och bilda opinion kring; vi hävdar att det är klasskampen som är förutsättningen för vänsterpolitik, såväl på kort som på lång sikt. Den valsedel som Sjöstedt sätter all sin lit till kan på sin höjd vara ett komplement.
Vi skall inte vara ogina. I ett Sverige som fullständigt domineras av högerns individualism och marknadsliberalism är all vänsteropposition välkommen, också den försiktigt reformistiska. Lockar Sjöstedt människor åt vänster är det bra för det politiska klimatet.
Men vi vill ändå resa ett varningens finger. Sjöstedts verkliga politik är dold i den politiska kompromissens försåtliga säck.
