Lås in fem ministrar, ett antal kapitalister och några universitetsrektorer i en utredning. Krydda med några försvurna liberaler av det mer udda slaget. Och du får Globaliseringsrådets slutrapport, en förbeställd liberal soppa att avnjutas i regeringskansliet. Under ljudligt sörplande och ett och annat belåtet rap.
Det hela är mest patetiskt. Nog för att alla regeringar i alla tider sökt stöd för sin politik i allehanda utredningar, särskilt i Sverige, som inte för inte kallas utredandets förlovade land.
Men gyckelspelet når en ny dimension när regeringen tillsätter goda delar av sig själv som utredning för att sedan hävda resultatet som bevis för att regeringens politik är riktig. Leijonborg har rätt för att Leijonborg säger att Leijonborg har rätt.
Med detta sagt finns det ingen anledning att gå närmare in på själva rapporten. Den är bara regeringens politik upphälld i en ny skål. Inkluderande alla de välkända ingredienserna. Avskaffad värnskatt och införandet av en platt inkomstskatt. Sänkt kapitalskatt. En uppluckring av Lagen om anställningsskydd, LAS. Ökade konkurrensmöjligheter inom skola vård och omsorg. Mer saminvesteringar av offentliga och
privata aktörer. Avgifter på universitet och högskolor. Stimulans av privata sjukförsäkringar. Höjd pensionsålder.
Varje soppa mår bra av en liten brytning. Så Globaliseringsrådet slår Göran Hägglund på fingrarna genom att kräva
ett återinförande av den fastighetsskatt som Hägglund drev igenom ett namnbyte på efter valet 2006. Men åtminstone moderaterna lär rapa förnöjt i alla fall. Reinfeldt, Borg & Co var inte särskilt förtjusta i Hägglunds populistiska namntrixande, men kände sig tvungna att bjuda KD på något. Nu får de tillfälle att ge igen.
Globaliseringsrådets rapport är som sagt så förutbestämd att man knappt orkar läsa den. Av ren leda. Men en sak är anmärkningsvärd. Hur ända in i glödheta helvete kunde LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh låna sig som ledamöter i denna illa förklädda grupp inom regeringskansliet?
Nu tvingas Lundby-Wedin och Nordh lägga försiktiga reservationer till rapporten, för att inte alldeles tappa ansiktena. Men det blir mest krumelurer i marginalen när media ändå rapporterar att LO och TCO ingår i Globaliseringsrådet och därmed står bakom en del av rådets högerliberala ståndpunkter, om än inte alla.
Wanja Lundby-Wedin utmärker sig inte genom sitt goda om-döme, vilket den senaste tidens många pudlar visar. Men frågan är om inte ledamotskapet i Globaliseringsrådet är det mest omdömeslösa hon företagit sig. Wanja Lundby-Wedin lånar sig själv och LO som regeringens gisslan. På det att regeringen oemotsagd skall kunna hävda att all vår framtid är en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean, givet av den globalisering som enligt den liberala myten står utanför politikens kontroll. Det är rent bedrövligt.
Någon kanske invänder att LO i alla tider ingått i statliga kommittéer av olika slag. I lika illustra sällskap som detta. Som under klassamarbetets glada dagar. Men bara den som stänger av huvudet och låter ryggmärgen styra kan förväxla Globaliseringsrådet med gångna tiders korporativa organ, som vi alls inte har något till övers för, det är klasskamp vi vill, men som i alla fall byggde på ett visst mått av jämbördighet mellan staten, kapitalet och facket.
Så är det inte med Globaliseringsrådet. Som är en utväxt på regeringskansliet, handplockat för att bistå regeringskansliet och med de fackliga representanterna som frivilliga gisslan. Eller om det nu är kuttersmycken.
Hade Wanja Lundby-Wedin haft något politiskt förstånd, så hade hon bett Lars Leijonborg att fara och flyga när han kom med erbjudandet om att ta plats i Globaliseringsrådet. För att syftet var så uppenbart. Men Lundby-Wedin bara jamsar med, glad att bli uppvaktad av vem det vara månde. Men påföljd att hon nu ståtar som doakör till högerregeringen, den försiktiga reservationen till trots.
Denna skandal är kanske inget för Expressen att skriva hem om. Men LO:s medlemmar bör uppröras. Arbetarklassen behöver ett alternativ till marknadsliberalismen. Inte en LO-ordförande som aningslöst skriver under på den.
26 maj 2009
Proletären nr 22
