Ledare: Livet är för dyrbart för att slösas bort – sex timmars arbetsdag nu!

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Orden är säkert välkända för många utav Proletärens läsare. De kommer från Ernst Wigfors, finansminister (1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949) och en av den svenska socialdemokratins mest framträdande medlemmar under folkhemsbygget. Orden är yttrade i en tid då grunden i socialdemokratisk politik var en kritik av det marknadsekonomiska systemet och där det fortfarande fanns visioner bortom kapitalismen.

Det är en väsentlig, för att inte säga avgrundsdjup, skillnad mot dagens socialdemokrater vilka istället förlänger arbetstiden genom höjd pensionsålder. I en tid när arbetarklassens verklighet kräver det precis motsatta. 

Sjukskrivningstalen de senaste åren har legat stabilt över 600 000 och en markant ökning av psykisk ohälsa kan utläsas ur statistiken. Genom slimmade organisationer i framförallt välfärdsyrken som vård och skola pressas arbetare att utföra fler arbetsuppgifter och ta större ansvar. Detta i branscher som domineras av kvinnor på vars axlar också ska läggas den ojämställda fördelningen av hushållsarbetet. 

Alla vi som befinner oss i denna verklighet, vi känner den nära inpå, om inte direkt så garanterat genom vänner och anhöriga. 

Det är ingen vacker syn att se starka och arbetsföra människor köras på så högt varvtal att motorn till slut skär sig och man tvingas sjukskriva sig för utbrändhet. Det kan ta flera år av rehabilitering att återvända till normal arbetskapacitet. Förutom det personliga lidandet det innebär för individen, familjen och närstående så är det samhällsekonomiskt slöseri av gigantiska mått. 

Det är ingen vacker syn att se starka och arbetsföra människor köras på så högt varvtal att motorn till slut skär sig och man tvingas sjukskriva sig för utbrändhet.

Enligt rapporten ”Samhällsförlusten av sjukskrivningar” från pensionsbolaget Skandia uppgick kostnaden för uteblivet arbete på grund av sjukskrivningar till hela 62 miljarder kronor 2017. Kostnaden är 10 miljarder mer än den för Sveriges försvar och krisberedskap.

Arbetsgivarorganisationer, politiker och facktoppar menar att det inte finns någon direkt korrelation mellan sänkt arbetstid med bibehållen lön och mindre sjukskrivningstal/bättre arbetsmiljö. De menar sig finna stöd för detta i forskning som gjorts på ämnet.

Vi som lever i verkligheten kan nog svara på den frågan. Skulle vi må bättre av att jobba sex timmar om dagen för samma lön? Skulle det vara lättare att hinna med föreningsuppdrag, hushållsarbete, rå om våra ungar och anhöriga? 

Skulle vi må bättre? Frågan ställs inte eftersom att svaret är uppenbart. 

Det är nästan på dagen hundra år sedan åtta timmars arbetsdag infördes i Sverige (4 aug 1919). Sedan dess har produktiviteten ökat tjugo gånger.

Det är i kampen om det ökade produktionsöverskottet frågan står. Ska vi acceptera ökad koncentrationen av rikedomar hos ett fåtal eller ska vi kräva vår del av kakan?

15 familjer i Sverige kontrollerar 70 procent av stockholmsbörsen. Sedan 1980-talet är Sverige ett av länderna i världen där ojämlikheten ökat snabbast.

Enligt LO rapporten ”Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige” (2016) motsvarade inkomsten i Sveriges maktelit år 1980 4,9 industriarbetarlöner. 2014 var den 18,3 industriarbetarlöner.

Tittar man på undergruppen kallad den ekonomiska eliten, en grupp bestående av femtio verkställande direktörer i svenskt näringslivs största bolag inom sju branscher, så har de ökat sina inkomster explosionsartat. Under perioden 1980–2014 ökade denna grupp sin relativa genomsnittliga inkomst från motsvarande nio industriarbetarlöner till motsvarande 53,7 industriarbetarlöner. 

Det är här utrymmet finns för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. 

För hundra år sedan talade styrkeförhållandena i klasskampen till vår fördel. Arbetarklassen var organiserad, medveten och enveten i kampen för drägligare livsvillkor. I Ryssland hade arbetarna 1917 gjort revolution och startat det socialistiska uppbygget med en rad sociala framsteg som följd. 

Den svenska borgarklassen var skakad, och i rädsla för revolution gick man med på eftergifter som till exempel lagstadgad arbetstidsförkortning till åtta timmars arbetsdag. Idag ser förutsättningarna annorlunda ut. 

I Sverige och internationellt är arbetarklassens tidigare vinningar hotade av en bättre organiserad och starkare borgarklass. De fackliga organisationerna har förvandlats från kamporganisationer till pamporganisationer och hos pamparna finns knappt visionen om sex timmars arbetsdag kvar.

För att bygga en ny arbetarrörelse och entusiasmera människor behövs visioner. Allt för länge har vi gått på defensiven. 

Bland verklighetens folk finns stöd för sex timmars arbetsdag. Genom att fortsätta lyfta frågan underifrån i våra fackliga organisationer och bland våra arbetskamrater kan vi aktualisera frågan.

Livet är dyrbart och skört. Skulle vi leva det som ämnade att arbeta maximalt för kapitalisternas ökade profiter, ja då vore vi med Ernst Wigfors ord verkligen sinnessjuka.