Ledarkrönika: Ljusglimtar i mörkret

Ledarkrönikan i Proletärens julnummer 2020 beskrev året som ett riktigt skitår. Man får lust att sätta samma beskrivning på detta år.

Om vi gick in i 2021 med förhoppningen att pandemin till slut skulle vara över och att vi kunde leva som vanligt igen, något som hjälpligt också stämde, så ser man inte riktigt var 2023 ska landa. Det ser i varje fall inte ljust ut, inte om det förblir som det är.

Under hösten och inför julen har kyrkor och hjälporganisationer rapporterat om ett ökat tryck på sin verksamhet. Allt fler får söka sig dit för att kunna ställa fram julmat och ge julklappar till sina barn.

Det är inte bara de som i Tage Danielssons julberättelse om Karl-Bertil Jonsson benämns som samhällets utstötta som känner att pengarna inte räcker till vid julen. Det amerikanska begreppet ”working poor” – arbetande fattiga – gör sig alltmer gällande i Sverige. Vi översköljs med dessa berättelser i media.

En annan sak som de gärna skriver om är ”spartipsen”, om att inte ha på spisplattorna på i onödan, inte duscha mer än nödvändigt och att se till att ha en halvårs lön på banken. Svenskarna och speciellt svenska arbetare ska lära sig att hushålla med ekonomin.

En tredje berättelse som media inte kan få nog av att pumpa ut är nödvändigheten av att hålla tillbaka lönekraven i inflationstider. Alla ”experter” uttalar samma sak, ökade löner leder till ökade priser. Det är en naturlag som inte går att rå på, hävdar ”experterna”.

Är det så dystert att vi är dömda att under 2023 frysa i våra hus och lägenheter, och när lönen inte räcker till stå med mössan i hand och be om allmosor? Ja, om de som nu sätter dagordningen fortsatt får bestämma så är det ett framtidsscenario de skulle vara nöjda med.

Men det finns ljusglimtar av andra berättelser som ibland lyser upp och bryter igenom i mediebruset. I flera länder i Europa och i USA pågår en strejk- och protestvåg som inte avtar i styrka. Där ställs det självklara kravet från bland annat industriarbetare, järnvägsarbetare, lärare och sjuksköterskor: löneökningar som kompenserar för inflationen.

I den pågående svenska avtalsrörelsen ställs samma krav från golvet, från bland annat handelsanställda och industriarbetare. Ta från vinsten och kompensera oss för inflationen med löneökningar. Något som slås ner på direkt av den fackliga toppen. Men kraven finns där.

Ibland lyser det upp och vi kan läsa om postanställda och undersköterskor som tar strid för drägliga arbetsvillkor, när scheman och arbetstakten blir helt omöjliga.

Det protesteras mot hyreshöjningar och skenande mat- och elpriser.

Fler kommer drabbas av insikten om att vi inte kan eller vill leva i ett Sverige som går åt helt fel håll.  Allting har sin början någonstans.

Vi i Kommunistiska Partiet är övertygade om att det är i dessa kamper ett drägligare 2023 skymtar. Det finns inga naturlagar som säger att vi ska nöja oss med en dålig lön eller dåliga arbetsförhållanden, det finns inga lagar som säger att lönen måste ätas upp av mat- och elpriser, hyres- och räntehöjningar.

Har du drabbats av samma övertygelse? Kom gärna med oss som medlem, så ses vi 2023.