Krönika: Märke i exportmonopolens tjänst

Så var märket satt av industrins parter – eller kanske ska man kalla dem industrins kamrater. Under hela lönerörelsen har de varit överens om att höga löner skadar svensk konkurrenskraft och skapar inflation. Att många drabbas hårt av inflationen verkar varken beröra arbetsköparna eller facket – målet är att upprätthålla exportmonopolens profiter.

Sverige är ett exportland. Vi producerar råvaror och förädlade produkter för export till världskonsumtionen. Skog, järn- och kopparmalm exporteras eller omvandlas till högförädlade produkter som till exempel biobränslen, textilmassa, elkablar, kullager, stållegeringar med mera.

Vinsterna från dessa industrier har varit otroligt höga. Tack vare bland annat så kallade kvantitativa lättnader som infördes efter förra finanskrisen har pengarna flödat in.

De senaste tio åren har beskrivits som den största investeringsboomen i industriproduktion i Sveriges historia. Bara skogsindustrin har investerat 100 miljarder i produktionskapacitet.

Till det kommer 300 miljarders investeringar i elproduktion, i stålverk, gruvbrytning och infrastruktur. Värdet på exporten för skogsindustrin har ökat från 123 miljarder 2012 till 182 miljarder 2022.

Alla dessa investeringar sänker marginalkostnaden per producerad enhet. Samtidigt har löneandelen av produktionsvärdet minskat. Det är detta som industriavtalet och industrins märke har som mål att bevara.

Industrins märke är också lönepolis inom den offentliga sektorn, där det sätter totalpotten för ökade lönekostnader. Exportmonopolen vill inte att klåfingriga politiker ska tvingas höja skatter på industrins vinster för att finansiera löneökningar inom offentlig sektor. Höga löneökningar inom offentlig sektor skulle kunna leda till lönekonkurrens mellan industrin och offentlig sektor där industrin skulle kunna få arbetskraftsunderskott.

Men om vi får behålla en allt mindre andel av det vi skapar – hur kan vi då konsumera mer och mer? Svaret är bland annat billigare konsumtionsvaror från låglöneländer och billigare krediter. Ju mindre löneandel vi har, desto mer måste vi kompenseras med krediter för att hålla efterfrågan uppe.

Dagens märke inom industrin har sina historiska rötter i mondismen på 1920-talet, där arbetsfred mellan parterna skulle garantera ökade vinstmarginaler åt monopolkapitalet och ökad levnadsstandard åt arbetarklassen. Sossarna och LO skulle vara polis på arbetsplatserna. Ett jobb de tagit på stort allvar sedan dess.

Vi kommunister menar istället att vinsterna ska tillfalla folket. Dels genom högre reallöner, inte minst för att kunna sänka belåningsgraden hos dem med stora bostadslån. Men också genom en omfördelning för att finansiera investeringar i sjukvård, skola, omsorg och kultur.

Vi arbetare blir gång på gång rånade på de värden vi skapar. Rånarna är monopolkapitalet – med god hjälp av LO-topparna. Märket fortsätter att skapa ekonomisk ojämlikhet och skiktningar i landet och inom arbetarklassen. Det bidrar också till fortsatt dåliga villkor och personalbrist inom offentlig sektor. Allt för att hålla industrins vinster uppe.