Hoppa till huvudinnehåll

Mäster med rättvisepatos

Holländaren som blev svensk nationalskald och en av landets absolut främsta visdiktare skulle fyllt 85 i år, men blev bara 50 efter att ha levt ett alltför hårt liv. Janne Strömqvist skriver om en rättvisesträvande poet med konsekvent underifrånperspektiv.

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) var invandrarpojken som blev en av svenska språkets främsta diktare. Han sjöng ofta om karaktärer i välfärdssamhällets sprickor, och levde själv ett hårt liv.
Okänd

I dagarna skulle Cornelis Vreeswijk blivit 85 år. Det blev han inte. Cornelis, som han allmänt kallades – kanske var efternamnet inledningsvis för svårt att säga – dog för 35 år sedan.

När jag var 15 år var jag på min första konsert, om man räknar bort en del skolbesök på symfoniska uppträden. Konserten var i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus.

De uppträdande artisterna var tre då unga trubadurer. Två av dessa kom att bli särdeles berömda och uppskattade. Den tredje näst intill. Två av dem kom att leva, som man säger, ett tufft liv. De var varken ”snälla” mot sin kroppar eller mot sig själva, skulle jag vilja säga. Dessa två dog alldeles för unga. 

Den tredje som inte fick ett lika stort genomslag, levde troligtvis ett lugnare liv, och levde längre. Han hette Thorstein Bergman och dog i våras vid en ålder av 79 år.

De övriga två var Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Fred Åkerström dog 1985, 48 år gammal, och Cornelis dog 1987 och hade precis fyllt 50 år. En stor alkoholkonsumtion var starkt bidragande till bådas död.

Cornelis Vreeswijk blev en mycket allsidig artist och som sådan folkkär. Folkkär i ordets verkliga bemärkelse. Uppskattad i de breda folkliga skikten. Överklass och ”kulturelit” snörpte ofta på mun och hela ansiktet.

Detta hänger, enligt min uppfattning, ihop med Cornelis politiska framtoning. En politisk framtoning som gav honom en större betydelse än det rent underhållande.

Under 1950-talet rådde en stark antikommunism i hela västvärlden och således även i Sverige. Denna antikommunism hade sitt ursprung i och styrdes från USA, och var utformad som en aggressiv kampanj mot kommunister och radikala. Företrädesvis kulturarbetare, artister, skådespelare, författare med flera andra.

Kampanjen kom att gå under namnet McCarthyismen. Namnet kommer från den amerikanske senatorn Joseph McCarthy som ledde en häxjakt mot kulturarbetare för antiamerikansk verksamhet. Många blev utsatta av senatorns politiskt styrda verksamhet, Charlie Chaplin, Richard Wright, Paul Robeson och Howard Fast (författaren till Spartacus) med flera skådespelare och artister.

Med denna verksamhet som bakgrund blev 1950-talet en tuff tid för kommunister. Så även i Sverige. Erlander utropade fackföreningarna till ett slagfält mot kommunismen.

I början av 60-talet kunde man skönja protester mot det rådande. McCartysimen blev ifrågasatt och många artister reste sig mot den styrande överheten. I Sverige skedde detta på olika sätt, men inte minst med satir och humor.

Jag tänker bland annat på artister och underhållare som Beppe Wollgers, ”Skäggen”, Hasse och Tage, Ulf Thorén med sitt Hvar fjortonde dag. I denna vida proteströrelse var Cornelis Vreeswijk en del.

Mina föräldrar som varit organiserade kommunister sedan 20- och 30-tal såg Cornelis med stor glädje. Här var det något nytt. Man tog upp samhälleliga orättvisor i sketcher, sång och musik.

I sammanhanget spelade ett ställningstagande mot USA:s krig i Vietnam en stor roll. Cornelis syntes tidigt i Vietnamdemonstrationer med sin gitarr. Det var ett ställningstagande mot USA:s kapitalism, dess krig och dess medlöpare i Sverige.

Sam Stadener
Cornelis och Gösta Cervin längst fram, där bakom i mitten Fred Åkerström.

I Cornelis visor kunde man läsa in, förutom drift och satir mot överheten, ett ställningstagande mot krig, som i Telegram för en bombad by, för krigsflyktingar i Balladen om flykten och för de fattiga som i Somliga går i trasiga skor.

I författaren Klas Gustafsons bok om Cornelis, med namnet Ett bluesliv – Berättelsen om Cornelis Vreeswijk, skriver han om detta ställningstagande för de ”små och fattiga” på följande sätt:

”När Cornelis en gång får frågan varför han bryr sig så mycket om människor som är ”på den andra sidan” är hans förklaring enkel: 

– Jag känner bara sådana som är i samma båt som jag – och dom som har det taskigare. Och över den gränsen – dom umgås man väl knappast med. Då kan man inte skriva om dom och knappast för dom heller.”

Allt detta hade sin betydelse och blev en del av en framväxande vänster i vidare mening.

Cornelis var långt ifrån ensam om denna ställning och dessa insatser. Den andre unge trubaduren från min första konsert som dog alldeles för tidigt, Fred Åkerström, spelade även han en stor roll, och ofta kan man inte säga Cornelis utan att samtidigt nämna Åkerström. Likadant är det tvärtom.

Det sägs att det var Fred Åkerström som ”upptäckte” Cornelis. Åkerström hade själv givit ut en LP-skiva med tonsättningar av den stockholmske plåtslagaren/poeten Ruben Nilssons dikter och stod i ett arbete med att ge ut ytterligare en skiva.

Han lär då ha tänkt sig att sjunga in Cornelis visor och dikter. I detta syfte tog Åkerström med sig Cornelis till skivbolaget. Bolaget undrade dock om inte Cornelis kunde sjunga själv, sägs det. Så blev det, och Cornelis kom ut på skiva 1964 med Ballader och oförskämdheter. Ett synnerligen träffande namn på skivan.

År 2010 kom det ut en film om Cornelis Vreeswijk med namnet Cornelis. Regissör är Amir Chamdim och huvudrollen som Cornelis spelas av Hans-Erik Dyvik Husby. Filmen är att betrakta som ett slags biografiskt drama. I en sådan här artikel om Cornelis hade man kunnat låta filmen passera obemärkt. Dock är det en detalj i filmen som dels är osann och dels förnedrande både för Cornelis men även för Åkerström, som gör att jag tar upp den.

Ett inslag i filmen bygger på att det uppstod en ovänskap mellan Cornelis och Åkerström i samband med ovan relaterade skivsläpp. Detta är inte på det minsta sätt belagt. Tvärtom finns det uppgifter, bland annat från trubadurernas artistbarn Cajsa-Stina Åkerström och Jack Vreeswijk, att de två kom väl överens genom deras hela deras korta liv. 

I filmen drivs denna ”ovänskap” till rent lögnaktiga påståenden och skeenden. 1969 gav Cornelis ut LP-skivan Cornelis sjunger Taube. Detta var inte helt okontroversiellt inom delar av den dåtida vänstern. Många ansåg Taube som en reaktionär kuf eller kvarleva från en annan tid. Inte för att jag vet, men Cornelis såg säkert och underströk genom skivan Taubes folkliga förankring. En folklig förankring som han kanske kände själv.

Vid tiden för skivans ”släpp”, enligt filmen, befann sig Cornelis på Den Gyldene Freden för att fira. Där befann sig vid tillfället, återigen enligt filmen, även Åkerström. Åkerström ger sig då på Cornelis med anspelning på Taube-skivan och säger något i stil med att ”nu har du allt sålt dig åt kapitalet”. I filmen slår då Cornelis ned Åkerström med ett knytnävsslag.

Detta är helt enkelt inte sant. Sant är att Cornelis fick ett fängelsestraff för misshandel efter att ha slagit ned en person med knyten näve. Detta var dock inte Åkerström utan författaren Arvid Rundberg, som lär ha provocerat Cornelis.

Cornelis ställde politiskt upp både för VPK och senare Socialdemokraterna. Eller kanske snarare för först Hermansson och senare Palme. En fastare politisk grund för sitt agerande genom livet hade nog inte Cornelis. Det kanske blir riktigare att säga att Cornelis var mer socialt rättvisesträvande än politisk. Men inte illa det, då detta hade en stor betydelse i början och mitten av 60-talet.

I en så stor produktion som Cornelis bistått oss med är det givetvis mycket som fastnat och slagit rot. Många med mig går säkerligen då och då omkring och nynnar på många av hans visor såsom Jag hade en gång en båt, I natt jag drömde, Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind med många andra.

Ändå är det två mer ”politiska” skivor som jag vill framhålla. 1978 gav Cornelis ut LP:n Cornelis sjunger Victor Jara, med översättningar och tolkningar av den chilenske skalden som avrättades av Pinochetdiktaturen vid statskuppen 1973. Från denna LP-skiva vill jag framhålla Rätten till ett eget liv. Lyssna på den.

Vidare LP-skivan Visor, svarta och röda, som är ett samarbete med Lars Forssell och kom ut 1972. På skivan finns en, enligt mig, fantastiskt fin tolkning av den italienska revolutionssången Avanti Popolo.

Cornelis Vreeswijk har blivit en del av den svenska vistraditionen och det finns all anledning att minnas honom. Framförallt då för sina socialt/politiska ställningstaganden och skildringar. Sitt konsekventa och målande underifrånperspektiv.