Hoppa till huvudinnehåll

”Medelklassen borde göra en klassresa nedåt”

År efter år toppas ansökningsstatistiken till universiteten av utbildningar inom projektledning och kommunikation. Vad ska samhället göra av detta överutbud av ledarskap? Mats Alvesson, professor i organisationsteori, har en enkel lösning: ”De borde börja jobba som undersköterskor eller bilmekaniker.”

Mats Alvesson är professor i organisationsteori på Lunds universitet och har skrivit flera böcker om funktionell dumhet. Den senaste boken "Extra allt!: när samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka" släpptes 2019 på Fri Tanke förlag.
Gunnar Menander/Lunds Universitet

Offentlig sektors kostnader för pr, kommunikation och reklam ökar och var uppe i nästan två miljarder kronor 2021. Samtidigt har antalet kommunikatörer i kommuner och regioner ökat lavinartat, vilket Proletären skrev om i nummer 18.

Hur kommer det sig att det offentliga lägger ner allt mer resurser på kommunikation, samtidigt som personalen i samhällsbärande verksamheter vittnar om nedskärningar, stress och underbemanning?

Mats Alvesson, professor i organisationsteori vid bland annat University of Bath, menar att en bakomliggande förklaring är en bredare samhällsskiftning bort från substans mot ett större fokus på yta.

– Ibland är det också självförstärkande mekanismer som ligger bakom allt. Fler kommunikatörer ger ofta fler kommunikatörer. Och ju fler som kommunicerar desto mer får man ösa på för att inte drunkna i mängden.

– Sen vill politikerna också synas, märkas och höras. Då blir det viktigare att sprida grandiosa och positiva bilder av kommunen istället för att fokusera på själva kärnverksamheten.

Mats Alvesson har ägnat större delen av det senaste decenniet till att undersöka det han kallar funktionell dumhet – en snäv tankebox som man inte kan eller vill tänka utanför. Medelklassens oförmåga att kritiskt granska sitt eget arbete är ett exempel på denna dumhet.

I Alvessons böcker Tomhetens Triumf och Dumhetsparadoxen kritiserar han samhällets tro på att högre utbildning alla gånger skapar dugliga, intelligenta och kritiskt tänkande människor. Istället riskerar ett uppblåst utbildningssystem att skapa fler manschettproletärer som blir självberättigande, frustrerade och desillusionerade.

När Proletären tar fram ansökningsstatistik för högskolor och universitet under höstterminen 2023 så är de fem mest sökta kurserna kriminologi, psykologi, att led och driva projekt, ledarskap och kommunikation, samt arbetsrätt, med totalt cirka 9.000 sökande för dessa fem kurser

Alvesson menar att samhället inte behöver fler personer inom dessa yrkeskategorier.

– Vi har en slags uppfattning om att alla med ett arbetaryrke ska göra en klassresa uppåt… Jag förespråkar snarare en klassresa nedåt för stora delar av medelklassen. Istället för att ha flera tusen individer som utbildar sig till yrken som vi redan har ett överskott av så behöver vi människor som arbetar med något nyttigt och vettigt inom kärnverksamheten.

Samtidigt minskar intresset för yrkesutbildningar vars ansökningar sjunker för varje år. Mats Alvesson understryker också att många arbetaryrken nuförtiden ska ”högskolefieras” och drivas mot en akademisk utbildning. Något han är kritisk mot.

– För några decennier sen, då de flesta var arbetare, kunde man känna en stolthet över sin egen förmåga och den egna yrkeskulturen. Fysiskt arbete och ett konkret åstadkommande hade ett värde och man jämförde sig sällan med kontorsarbetare. Denna yrkesstolthet är nästan helt borta och har på många sätt ersatts med jakt på högre utbildning.

– Tidigare gick arbetarbarnen i folkskolan innan de började jobba med lågstatusjobben. Idag lockas de in i högskoleutbildningar, och studieskulder, innan de får anställning i ofta okvalificerade administrativa jobb, säger Mats Alvesson.

Och när arbetarbarnen gör entré på universitet och högskolor blir det desto viktigare för medelklassen att särskilja sig och utbilda sig ännu mer. Detta görs genom att statusen höjs för utbildningar inom beteende- och samhällsvetenskap, kommunikation eller ekonomi (vars studenter numera utgör nästan hälften av varje årskull).

När dessa 50 procent väl tagit examen uppstår två illusioner, menar Alvesson. Den första är en förvriden bild av vilken typ av arbete som blir viktigt för arbetsplatsen, men också för att samhället ska fungera.

– Jag tror tyvärr inte att personer med tjusiga utbildningar som blir strateger, verksamhetsutvecklare och konsulter alla gånger är kapabla att förbättra verksamheter. De är ofta bättre på möten, dokumentation och procedurformuleringar… Det gynnar egentligen bara folk som tycker om att babbla.

Den andra som sker är att arbetarna på golvet uppfattas som hjälpbehövande klienter som ska skolas av den bättre vetande klassen (konsulter, projektledare och managers). I denna kontext blir åsikterna från de som faktiskt utför det konkreta arbetet på arbetsplatsen irrelevanta eftersom de inte har rätt normer eller sociala koder, och kan därför aldrig sitta på ”sanningen”.

Denna utveckling förstärks av en social snedrekrytering till universiteten. Men Mats Alvessons menar att lösningen på detta problem inte är att kvotera in arbetarbarn till medie-, beteende- och andra samhällsvetenskapliga utbildningar.

– Jag skulle snarare förespråka att barn med en studievan familjebakgrund rekryteras till hantverkar-, undersköterske- eller bilmekanikerutbildningar… Platserna på högskolorna kunde gott minska, men ett sådant förslag skulle förmodligen vara ett politiskt självmord. Ur ett jämlikhetsprojekt skulle det dock vara bättre istället för att öka antalet personer från arbetarklassen på universiteten.

– Men den halvfrustrerade medelklassen vill istället hålla på med ledarskap, strategiska frågor och ”förbättra” andra personer genom olika policys och utbildningar. Ofta stjäl detta resurser och uppmärksamhet från det viktiga arbetet i sjukvård, skola, socialtjänst och olika företag.