Krönika: Mer resurser istället för fler chefer och värdegrunder

”Alla har rätt att åldras med värdighet och trygghet. Det är man värd och har förtjänat efter år av slit. All erfarenhet, vishet och slit måste belönas.”

Ungefär något sådant kan jag föreställa mig att kommunens värdegrundskonsult krystat fram. Jag ser hur det präntas ned med kursiva bokstäver samtidigt som självgodheten lyser i ansiktet på värdegrundsbabblaren när hen håvat in några hundratusen till. Men speglar de fina orden verkligheten?

Coronapandemin skördade många dödsoffer inom äldrevården. Kommunerna hade inte kunskap, resurser och beredskap.

Unga vill inte jobba. Krav på språktester. Äldre ligger flera timmar i sin egen avföring. De gamla lider av näringsbrist. Det finns inte tillräckligt med mat.

Ensamarbete med flera demenssjuka. Alarmerande kunskapsbrister hos de anställda.

Personalen i den direkta äldrevården inom hemtjänsten och på boenden är de äldres redskap. För att få ett bra resultat krävs att redskapen är i gott skick. Att de tas om hand, är tillräckligt många. Belönas bekräftas och inte slits ut.

Sex timmars arbetsdag borde vara ett givet krav inom ett sådant tufft och slitsamt yrke både fysiskt och psykiskt – men också ett rejält lönelyft.

Något är uppenbarligen knas. Utan anhöriga ligger du risigt till, och då är det den kvinnliga delen anhöriga som fortsatt tar ansvaret.

Många år av neddragningar, besparingar och organisationsförändring på organisationsförändring, är huvudorsaken till dagens tillstånd. Man har gett kommunerna en uppgift som är mycket svår och viktig – men utan tillräckligt med resurser och med bristande kunskaper. Ett mission impossible helt enkelt.

Ett misslyckande som skapat jordmån för, och kunnat motivera, privatiseringen. Något som varit politikens mål hela tiden. 

Staten sköt till lite extra pengar för utbildning runt coronakrisen. Sedan är det slut och kommunerna ska klara det själva igen.

Man inför en ny arbetstidslag om elva timmars dygnsvila utan resurser till kommunerna. Och  ingen kompensation för en inflation som höjer kostnaderna avsevärt.

Men låt oss istället fundera på hur de befintliga resurserna fördelas! Jag pratade med en enhetschef som insett att lönerna för en vikarie är skrämmande låga – runt 22-23.000 per månad. Hennes lön hade ökat fem gånger så mycket som deras på bara några år.

En byråkrati som växer både i mängd och okontrollerat. Numera finns det enhetschefer över en enhet som inte har någon personal. Man är chef över sig själv!

Det är lager på lager av chefer och kontrollinstanser. Avståndet till personalen ökar inte bara lönemässigt utan också rent fysiskt. Numera går det ju utmärkt att som byråkrat sitta hemma i myskläderna och ”arbeta”.

Så visst, skär ned i byråkratin och ge pengarna till den direkta verksamheten. Men det räcker inte för att bedriva en värdig och bra äldrevård. Staten måste skjuta till mer resurser.

Humanismens måste försvaras och kämpas för. De äldres självklara rätt till ett värdigt åldrande hänger samman med personalens arbetsvillkor. ”Vårdens hjältar” behöver inte vackra ord – de behöver en verklig förändring.

En sådan förändring kommer inte från ovan och av sig själv. Kraven måste formuleras underifrån och det är vi själva som måste ta striden. Som alltid.

Kenth Andersson
Sjuksköterska som ibland gästspelar i äldrevården