Morden i mytsommaren

Tarantinos nya. Det är nästan allt man behöver säga. Rappa käftar, klurig klippning, stiliserat våld och 70-talsfeel.

Har du haft svårt för hans tidigare grejer lär du inte bli frälst nu. Once upon a time in Hollywood hör till hans sämre verk. 

Men med det sagt så har Tarantino ändå en rätt hög lägstanivå.

Once upon a time in Hollywood är både en hyllning till och satir av den amerikanska filmstaden. Den utspelar sig under ”the summer of love” 1969, en hippiesommar som fick ett abrupt slut med Mansonsektens mord av den gravida skådespelerskan Sharon Tate och hennes vänner. 

Filmen följer den halvt avdankade skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman/bästis/allt-i-allo Cliff Booth (Brad Pitt). Nöjesbranschen – och världen – är i förändring och dessa gamla rävar har svårt att hänga med. 

Myt och verklighet blandas på ett skruvat sätt och det hela kulminerar i den mörka mordkvällen den 8 augusti. Med en Tarantinotwist, naturligtvis. 

Filmen har fått en del kritik för sin sexism. Här får man tyvärr bara stämma in. 

Förutom den sedvanliga Hollywoodsexualiseringen (och Tarantinos envisa fotfetischism) gör det sig tydligast i hur lite tjejerna får komma till tals i filmen.

Den amerikanska tidskriften Time satte till och med siffror på det. 43 procent av filmens karaktärer utgörs av kvinnor, men de har en knapp fjärdedel av replikerna. Det är särskilt plågsamt i fallet Margot Robbie, som är nästan kriminellt underanvänd i filmen.

Och det känns lite trist. Särskilt som man vet att Tarantino ofta skriver bra kvinnoroller. 

Ett litet undantag i filmen utgörs av den lillgamla barnskådespelerskan Trudi (Julia Butters) som fullkomligt stjäl de två scener hon är med i.

Once upon a time in Hollywood är Tarantinos nionde rulle. Han har tidigare sagt att han lägger regissörsbaskern på hyllan efter tio. 

Hittills har han tagit sig an blacksploitationgenren, knarkvärlden, muskelbilfilm, kung fu, vilda västern och andra världskriget. Vad återstår?

En go arbetarklasskildring kanske? Varför inte i ”rostbältet” innan det rostade? Han gillar ju 70-talet. Släng in några gangsters på ett hörn också, kanske någon Hoffaliknande typ. 

Quentin, om du läser detta – ring Proletärens redaktion så snackar vi mer.