Krönika: När Socialdemokraterna stod upp mot Turkiets förtryck
2001 blev Proletärens tidigare utrikesredaktör Patrik Paulov gripen vid en demonstration i Turkiet och satt fängslad några dagar. Här berättar han om den dåvarande socialdemokratiska regeringens agerande då, och undrar vad som skulle hänt vid motsvarande situation idag.
Ett medlemskap i Nato kräver politiska eftergifter. Det har blivit tydligt efter att Sveriges medlemsansökan lämnades in. Nu är det inte längre möjligt att tala klarspråk om ett land som brutalt förtrycker oppositionella, journalister och minoriteter, och som illegalt ockuperar delar av ett grannland.
Magdalena Anderssons fjäskande för Erdogan och det turkiska styret visar att Socialdemokraterna gjort en dramatisk omsvängning. Statsministern twittrar om att hon ”uppskattar” att tala med Erdogan och ”ser fram emot att stärka våra bilaterala relationer, inklusive för fred, säkerhet och bekämpningen av terrorism”.
I söndags meddelade dessutom Expressen att regeringen gått med på en första konkret eftergift: Sverige kan åter tänka sig att börja sälja vapen till Turkiet.
Jag ska berätta en historia som utspelade sig för två decennier sedan, då jag blev gripen under ett journalistiskt uppdrag i Turkiet. Det finns två skäl till att jag anser att den är värd att uppmärksamma.
För det första ger den en inblick i vad Turkiet är för ett land, och då ska man veta att situationen för journalister och oppositionella blivit värre idag.
För det andra visar den på ett annat agerande från dåtidens svenska socialdemokratiska regering. Då var det inget tal om att samarbeta med Turkiet mot terrorismen. Tvärtom stod UD upp för pressfriheten, och justitieminister Thomas Bodström avslog Turkiets begäran om att få förhöra en svensk journalist – detta trots att jag intervjuat personer som Turkiet ansåg vara terrorister.
Det här är (kortversionen) av vad som hände:
Det var en varm junikväll i Istanbul, Turkiets största stad. Klockan närmade sig åtta och mörkret hade börjat falla över stadsdelen Gazi. Flera hundra personer hade samlats för att demonstrera till stöd för hungerstrejkande politiska fångar. Demonstranterna bar porträtt av fängslade släktingar. På plats var också ett massivt polisuppbåd.
Vid den tiden styrdes staden av föregångaren till Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), det parti som den förre Istanbulborgmästaren Recep Tayyip Erdogan senare samma år skulle grunda. Men det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan AKP inledde sitt hittills obrutna maktinnehav.
Vi var två utländska journalister på plats vid demonstrationen i Gazi. Jag var där på uppdrag av Proletären och en kollega skulle skriva för ungdomsmagasinet Rebell. Det var första dagen på en veckolång reportageresa för att skildra den turkiska regimens förtryck och folkliga krafter som kämpade för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa.
Mitt ivriga fotograferande av protestmarschen väckte uppmärksamhet. Vi greps av kostymklädda poliser och fördes bort till en polisstation. Att det då fanns – och fortfarande finns – tusentals politiska fångar i Turkiet, och att dessa utsätts för tortyr och annan omänsklig behandling, var inte något de styrande ville skylta med inför omvärlden.
Natten som följde på gripandet var på samma gång skrämmande och absurd.
Polisernas frågor haglade: Vad gjorde ni i Gazi? Vilka är era politiska åsikter? Har ni några negativa uppfattningar om Turkiet? Vad tycker ni om att svensk polis sköt en demonstrant under EU-toppmötet i Göteborg? Varför deltog ni i en illegal demonstration?
Vårt svar på anklagelsen – nej, vi deltog inte i demonstrationen, vi var på plats som journalister – avfärdades. Polisen påstod sig ha vittnen som sett oss demonstrera och ropa slagord på turkiska.
Vi skjutsades runt mellan polisstationer. Ena stunden försökte de skrämma oss genom att hota med stryk och iscensätta en misshandel i ett angränsande rum. Skriken ekade ut i korridoren. I nästa stund undersöktes vi av läkare som skrev ett intyg om att vi inte utsatts för något övergrepp.
Slutligen fördes vi i en poliskonvoj, som om vi vore de farligaste terrorister, för att hämta våra väskor på budgethotellet. Den unge killen i receptionen såg livrädd ut när beväpnade poliser dundrade in för att säkra trappan upp till andra våningen.
Nästa förmiddag fördes vi till en åklagare. Efter att ha fått fallet presenterat för sig beslutade han att vi skulle släppas. Trodde vi. Det visade sig snart att vi skulle få tillbringa ytterligare ett par dygn i polisförvar innan utvisning.
Det var en chockartad upplevelse att komma till utlänningspolisens häkte. Att kalla de gallerförsedda cellerna för överfulla vore en underdrift. I min cell, en av två med manliga interner, delade närmare 50 personer på ett utrymme på 35-40 kvadratmeter. Vi fick sova i skift, för alla fick inte plats att ligga ner på trägolvet samtidigt. I cellen fanns också barn som gripits tillsammans med sina föräldrar.
Det var varmt och kvavt. Lysrören var tända dygnet runt. Mat serverades till dem som kunde betala. Enda möjligheten att få motion var att gå några meter till toaletterna. Vissa av internerna hämtades nattetid och fördes ner i källaren, där de misshandlades.
Mina cellkamrater kom från Nigeria, Irak, Iran, Afghanistan och flera före detta Sovjetstater. Alla hade gripits för att de vistades illegalt i Turkiet. Vissa av dem hade suttit i häktet i en månad utan att veta när de skulle släppas.
Vistelsen bakom galler blev kortvarig. Tre dygn efter gripandet satt vi på ett plan tillbaka till Sverige.
En förklaring till det snabba frisläppandet var påtryckningarna från Sverige. Samma kväll som vi greps tog Proletären kontakt med utrikesdepartementet, som genast agerade från Stockholm och genom konsulatet i Istanbul.
Det påverkade hur vi behandlades under tiden i den turkiska polisens våld. Vi riskerade aldrig att misshandlas i källaren, som övriga fångar gjorde. En dag kom häkteschefen och tittade in genom gallret för att förvissa sig om att de ovanliga gästerna hade det ”bra”.
Efter hemkomsten rapporterade jag till UD och krävde att de skulle protestera mot Turkiets agerade. Vilket UD gjorde. Först diskuterade ansvariga på departementet möjligheten att ta upp händelsen med lokala myndigheter i Istanbul. Men frågan uppvärderades och fördes upp på regeringsnivå.
Annika Hahn-Englund, gruppchef för UD:s EU-enhet, summerade ärendet så här i ett mejlsvar den 7 december 2001:
”Vi gjorde sedan bedömningen att frågan var av så allvarlig karaktär att den borde tas upp direkt med det turkiska utrikesministeriet den 3 oktober 2001 där man uppmärksammade dem på vad som hänt och bad om en förklaring. Det turkiska utrikesministeriet besvarade noten den 6 november med ett hänvisande till lagen 291, vilken bl a reglerar deltagande i otillåten demonstration. Det turkiska svaret meddelades Dig därefter. Som framgår av ovanstående ser vi allvarligt på det inträffade som enligt vår mening är ett ingrepp i pressfriheten.”
Svaret var tydligt. I det finns ingen antydan om att vi borde ha hållit oss borta från att bevaka illegala manifestationer i ett politiskt turbulent land. Inget misstänkliggörande om att vi var på plats som något annat än journalister. Inget ifrågasättande av det lämpliga i att genomföra en reportageresa som innefattade kontakter med rörelser som Turkiet ansåg vara terrorister. Gripandet och utvisningen var kort och gott ”ett ingrepp i pressfriheten”.
Det som hände mig visar på det dramatiska skifte som skett i Sverige och hos socialdemokratin. Då stod UD och justitieminister Thomas Bodströms fast vid sina principer. Inte ens ett litet förhör tänkte de hjälpa Turkiet med. Jämför det med Magdalena Andersson som ser fram emot att samarbeta med samma land och tillsammans ’bekämpa terrorism’.
Historien kunde ha tagit slut där. Det gjorde den inte. Åklagaren vid domstolen i Gazi i Istanbul fortsatte att arbeta med fallet och i juli 2003, två år efter utvisningen, framfördes en begäran från Turkiet till Sverige om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Justitiedepartementet sade först ja till förfrågan från Turkiet. Tingsrätten i Göteborg fick i uppdrag att för Istanbuldomstolens räkning hålla förhör med oss. Medföljande information från den turkiske åklagaren klargjorde att vi riskerade upp till tre års fängelse för deltagande i en olaglig demonstration.
Naturligtvis protesterade vi. När tingsrätten och justitiedepartementet fick klart för sig vad fallet handlade om ställdes förhöret in. Ett halvår senare, den 12 februari 2004, avgjordes ärendet av den socialdemokratiska regeringen.
Så här står det i beslutet undertecknat av justitieminister Thomas Bodström:
”I den turkiska framställningen påstås att Paulov och [min kollega] deltagit i en demonstration utan tillåtelse och i strid mot turkisk lag. Någon ytterligare uppgift om gärningen framgår inte av den turkiska framställningen. Av handlingarna i ärendet framgår att Paulov och [min kollega] bestrider att de deltagit i någon demonstration. De anger att de var åskådare till demonstrationen vars syfte var att belysa dömdas förhållanden i turkiska fängelser och att de närvarade i egenskap av journalister. Mot bakgrund av de grundläggande fri- och rättigheter som fastslagits i regeringsformen skulle ett bifall till den turkiska framställningen strida mot svenska allmänna rättsprinciper. Framställningen skall därför avslås…”
Jag har inte besökt Turkiet efter den här händelsen.
Det finns andra frågor gällande Turkiet som är mycket större och allvarligare än ovanstående lilla händelse. Exempel på det är förföljelsen av turkiska journalister och parlamentsledamöter, stödet till terrorister i Syrien och den illegala ockupationen av samma land. En ockupation som Turkiet nu hotar att utvidga.
Men jag menar att det som hände mig visar på det dramatiska skifte som skett i Sverige och hos socialdemokratin. Då stod UD och justitieminister Thomas Bodströms fast vid sina principer. Inte ens ett litet förhör tänkte de hjälpa Turkiet med. Jämför det med Magdalena Andersson som ser fram emot att samarbeta med samma land och tillsammans ”bekämpa terrorism”.
Undrar om en fängslad svensk journalist i Turkiet idag skulle få samma uppbackning som jag fick?
Patrik Paulov
Utrikesredaktör 2002-2018