25 år sedan: Natoterror mot Jugoslavien
Den 24 mars 1999 inledde den påstådda försvarsalliansen Nato ett folkrättsvidrigt bombkrig mot Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Ett återkommande mantra i den svenska Natolobbyns propaganda påstår att Rysslands intervention i Ukraina utgör det första angreppskriget mot ett europeiskt land sedan 1945. Måhända bottnar mantrat i självsuggestion, där historiska fakta har raderas ut ur Natolobbyns kollektiva minne. I vart fall är påståendet lögnaktigt.
Det första angreppskriget mot ett europeiskt land sedan 1945 startade den 24 mars 1999, för jämnt 25 år sedan, då Nato inledde massiva terrorbombningar av Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Bombkriget föregicks inte av något jugoslaviskt angrepp på Nato och inte heller av något beslut i FN:s säkerhetsråd. Kriget utgör därmed ett brott mot folkrätten och mot FN-stadgans våldsförbud, ett brott som förvärras av att kriget gav ockupation och senare avstyckning av den serbiska provinsen Kosovo.
Natos bombkrig pågick oavbrutet i 78 dygn och riktades framförallt mot civil infrastruktur. Broar, fabriker, elverk och bostadsområden bombades sönder och samman. Över tusen Natoplan deltog i dessa terrorbombningar, som inkluderade förbjudna vapen som klusterbomber och bomber med utarmat uran.
Den terroristiska krigstaktiken var medveten och öppet deklarerad av Natostyrkornas överbefälhavare Wesley Clark.
”Målet är att systematiskt attackera, ödelägga och förstöra”, förklarade Clarke redan på krigets allra första dag. Jugoslavien skulle bombas till underkastelse.
Kort om bakgrunden. Upplösningen av Jugoslavien inleddes redan i juni 1991, då Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga från det som då ännu var Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Ett år senare återstod bara Serbien och Montenegro i federationen, som då bytte namn till Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Upplösningen drevs fram av nationalistiska krafter i delrepublikerna med aktivt stöd från USA och Tyskland, som i en splittring av Jugoslavien såg en ny möjlighet för ”Drang nach Osten”-politiken. Konsekvenserna blev fruktansvärda, med etnisk rensning i Kroatien och med ett brutalt inbördeskrig i Bosnien och Hercegovina.
Den historien kräver en egen artikel. Idag handlar det om bombkriget 1999, som lade de sista resterna av det forna Jugoslavien i graven.
1999 betecknade sig Förbundsrepubliken Jugoslavien inte längre som socialistisk, men trots det, och trots sitt miniformat, stod den i vägen för imperialismens planer på total kontroll av Balkan.
För att splittra också denna sista rest regisserades ett spel som inte står Hollywood efter. Första akten utspelades i den lilla byn Racak i den serbiska provinsen Kosovo i januari 1999. Racak var då ett centrum för hårda strider mellan jugoslavisk militär och den USA-stödda albanska separatistorganisationen Kosovos befrielsearmé, KLA.
Kosovo har en albansk majoritetsbefolkning som varit utsatt för serbiskt förtryck, så här fanns utrymme för imperialistisk splittringspolitik.
Den 16 januari anlände USA-agenten William Walker till Racak i spetsen för ett stort pressuppbåd. Walker var då chef för OSSE:s särskilda Kosovomission. I en ravin förevisade han en massgrav som påstods utgöra civila offer för en serbisk massaker.
Enligt Walker utgjorde graven bevis för ett brott mot mänskligheten, utfört av jugoslaviska säkerhetsstyrkor, ett utspel som omedelbart kablades ut i all västerländsk media.
Ett aber i sammanhanget var att jugoslaviska myndigheter dagen innan tillkännagav att man skulle genomföra en antiterroroperation i Racak, som internationell press bjöds in att övervaka. Bland andra nyhetsbyrån AP nappade på erbjudandet och deras filmteam kunde rapportera om ”hårda strider i en tom by”.
När kropparna i massgraven senare obducerades visade det sig att alla 22 var män i krigförande ålder och att alla hade rester av krut på sina händer.
Det råder ingen tvekan om att det begicks bestialiska övergrepp från båda sidor i kriget i Kosovo, men vad gäller de döda i Racak handlade det sannolikt om stupade i militär strid, inte om folkrättsbrott. Ändå förvandlades Walkers historia till sanning.
Akt två inleddes den 30 januari 1999, då Natos generalsekreterare Javier Solana skickade en ”sista varning” till Jugoslaviens president Slobodan Milosevic, som beordrades att infinna sig på en ”fredskonferens” i franska Rambouillet. Det var en ren skenmanöver, vilket amerikanska tjänstemän medgav ett år senare.
På konferensen ställde USA och Nato fullt medvetet krav som Milosevic omöjligen kunde acceptera, som fritt tillträde att placera Natotrupp på jugoslaviskt territorium. Milosevic sade nej.
Därmed var kriget utskrivet. USA och Nato hade på låtsas visat fredsvilja och kunde sätta igång sitt olagliga bombkrig, naturligtvis i humanitetens namn. Syftet påstods vara ett förhindra ett folkmord i Kosovo.
Ett resultat av kriget är att Kosovo sedan 2008 är avstyckat från Serbien, erkänt som självständig stat av västvärlden, men bara av häften av FN:s medlemsländer. Ett annat resultat är att Kosovo idag hyser USA:s största militärbas i Europa, Camp Bondsteel.
Slobodan Milosevic arresterades i april 2001 och lämnades i juni samma år över till Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag, bland annat anklagad för folkrättsbrott i Kosovo. Han dog i fängelse 2006, under oklara omständigheter, men frikändes postumt 2016. Tribunalen fann inga bevis för de påstådda folkrättsbrotten.
Ännu har ingen domstol åtalat USA och Nato för de krigsbrott som begicks 1999. Men för alla som inte drabbats av självframkallad minnesförlust faller historiens dom hård. Nato är en krigsförbrytarallians.