Östersunds sjukhus: Patientsalarna gapar tomma efter ledningens beslut
Patientsalarna på våning elva på Östersunds sjukhus står tomma. Samtidigt har man problem med överbeläggningar hälften av alla dagar. Hur går detta ihop? Proletären har besökt sjukhuset som vittnar om ett större problem inom svensk sjukvård.
Det är september och den bleka sensommarsolen lyser svagt in i det tysta rummet. På våningsplan elva på Östersunds sjukhus gapar patientsalarna tomma.
I slutet av korridoren sitter två vårdanställda i en soffa och dricker kaffe. Här kan de njuta av något som inte finns på många andra platser på sjukhuset: en stillhet där det enda som fyller korridorerna är ventilationens monotona sus.
Men vårdpersonalen i soffan kan omöjligt tillhöra personalstyrkan på elfte våningen. Det finns nämligen ingen sådan.
– Så här ser bristen på vårdplatser ut i Östersund, säger Oskar Knutsson och går förbi den obemannade receptionen.
Oskar Knutsson är läkare på den palliativa enheten tre våningar upp. Sedan en tid tillbaka är han engagerad i protesterna som riktat sig mot ledningen och politikerna inom Region Jämtland/Härjedalen.
En gång i tiden tillhörde våning elva kirurgkliniken, som i början av 2020 hade mellan 52 och 54 öppna vårdplatser (beroende på månad) med en budget för att driva 56 platser. Mot slutet av året hade de öppna vårdplatserna sjunkit till 40. Något som resulterade i att kirurgavdelningen hade upp till nio överbeläggningar cirka hälften av alla dagar, enligt regionens statistik.
I en intern rapport konstaterar regionen att antalet vårdplatser som kan nyttjas ”periodvis är för få, till följd av svårigheter att bemanna tillräckligt antal vårdplatser. Detta bidrar till överbeläggningar och risker ur olika perspektiv”.
För att förstå varför en fullutrustad vårdavdelning på Östersunds sjukhus ligger i träda måste vi backa bandet till april 2020. Mitt under brinnande pandemi valde regionledningen att säga upp ett arbetstidsavtal för alla under- och sjuksköterskor. Ledningen menade att beslutet skulle skapa ”färre och mer allmängiltiga modeller som fortfarande tillgodoser behov av återhämtning och utveckling”.
Under- och sjuksköterskorna hävdade det motsatta. Nyhetskällorna anger olika siffror, men enligt både Aftonbladet och Vårdfokus fick de sin månadslön sänkt med cirka 4.000 kronor. Arbetstiden förlängdes. Ob-tillägget försämrades. Och arbetsbelastningen ökade. Året innan hade regionen lagt ett sparkrav på 100 miljoner, vilket resulterat i att arbete varannan helg blev det nya normala på sjukhuset.
– Vi var väldigt många som protesterade när ledningen sade upp avtalet. Vi skrev insändare. Organiserade möten. Pratade med media. Anmälde det till Ivo, Arbetsmiljöverket, Konkurrensverket och polisen, men det har inte gjort någon skillnad än, säger Oskar Knutsson.
En tuff arbetsmiljö och belastning, och en känsla av maktlöshet har varit en del av arbetet på sjukhuset under en lång tid. Oskar Knutsson menar att det uppsagda avtalet var droppen som fick bägaren att rinna över.
– Det var många av mina arbetskamrater som slutade när situationen blev hopplös.
Kirurgkliniken var långt ifrån den enda avdelningen som drabbades av beslutet. Men det slog extra hårt just här. Omkring 20 under- och sjuksköterskor sade upp sig, ett tiotal lämnade på andra avdelningar. Vilket resulterade i att regionen helt enkelt inte hade tillräckligt med personal för att hålla alla vårdplatser öppna.
– Efter sommaren kommer jag byta jobb för man orkar inte. Det är sorgligt att någon ligger nedkissad, men jag kan inte hjälpa till för det är något annat som är viktigare. När jag slutar vid 15.00 kommer jag på att jag själv inte kissat sedan 06.00. Det är ganska sjukt, sa undersköterskan Malin Lagergren, som jobbade på kirurgen när ledningen sa upp avtalet, till Sveriges Radio.
Att det råder personalbrist kommer inte heller som en förvåning för ledningen. I en rapport från 2019 (året innan avtalet sades upp) kan man läsa att regionen har en ”långsiktig brist på sjuksköterskor inklusive specialistutbildade sjuksköterskor samt undersköterskor”.
Och spolar vi fram bandet till 2021 så verkar det inte som att situationen har förbättrats.
I maj skrev regiondirektör Hans Svensson under ett dokument som gör det möjligt att betala ut bonusar till regionanställda som hjälper till med att rekrytera personal till ”bristyrken”. Om den nyanställde stannar i över ett år får tipsaren 25.000 kronor. Vad som definieras som bristyrke är upp till respektive förvaltningschef. Chefer kan inte ta del av bonusen.
Oskar Knutsson menar dock att regionens ledning och politiker satt sig i den här situationen helt på egen hand.
– Om man driver igenom ett nytt arbetstidsavtal som innebär mer jobb för mindre lön… Då är det inte så konstigt att personalen försvinner. Vi möts hela tiden av nya besparingar och omorganiseringar. Och det är aldrig någon i ledningen eller politiken som tar ett ansvar. Istället är det vi på golvet som måste leva med konsekvenserna.
– Det här är inte kärnfysik! Behandlar man människor med respekt och ger dem en dräglig arbetsmiljö kommer det lösa sig. Men det verkar inte som att ledningen förstår det.
Protesterna skapade dock en reaktion från högre instanser. Men kanske inte den som personalen hade trott eller hoppats på. Oskar Knutsson beskriver en kafkaartad situation där ledningen snabbt började skylla sjukhusets problem på personalens kultur och protester. Uppsägningen av avtalet hade inte något med saken att göra.
Detta kan styrkas via regiondokumenten. Den 26 maj 2021, under ett möte med regionledningen, diskuterade cheferna hur man skulle kunna ”vända dysterkvistarna” och ”ändra kulturen” inom regionen.
– Om man lyfter ett problem blir det snabbt du själv som blir problemet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som skulle accepterat en försämring av arbetsvillkoren, mitt under en pandemi. Protesterar man och ingen lyssnar… Ja, då slutar människor, menar Oskar Knutsson.
Men lösningen på problemet tycks alltså inte vara att skapa en dräglig arbetsmiljö. I sin vårdplatsutredning från 2020 menar regionen snarare att ”samarbetet och samutnyttjandet av befintliga resurser behöver effektiviseras mellan klinikerna”.
– Det pratas väldigt mycket om effektivitet, säger Oskar Knutsson. Som om vi på golvet ägnar oss åt saker som är onödiga. Men det är ingen som tycks kunna konkretisera vad det är jag inte ska göra på mitt jobb. Vad är det som är överflödigt i mitt arbete?
– Effektiviseringen mynnar istället ut i frågor som: ”Vilka patienter kan vi flytta?” Vilket var en återkommande fråga när jag jobbade på kirurgkliniken. Och de som flyttas är äldre, oftast multisjuka, som inte kan stå upp för sina egna behov. Att flytta dessa människor är både ovärdigt och riskabelt.
Från administrativt håll nämns ofta dokumentation som lösningen i dessa situationer. Men Oskar Knutsson menar att den personliga kontakten, kännedomen och kontinuiteten försvinner när man flyttar patienter.
– Sjukvård ska inte fungera på det här sättet. Det är människor vi jobbar med. Och alla har sina egna behov. Vi hade vuxna patienter som flyttades till barnkliniken för att det inte fanns plats eller personal. Och det beror på att Region Jämtland/Härjedalen fört en usel personalpolitik under de senaste åren.
Proletären besökte Östersunds sjukhus i mitten av september. Sedan dess har vi haft kontakt med Oskar Knutsson via telefon, och nu berättar han att verksamheten återupptagits på våningsplan elva. Fast denna gång med hjälp av hyrpersonal.
– Det här skapar en kvalitetsförlust eftersom ny personal har svårt att navigera på avdelningen, förstå systemen och hitta till mediciner eller utrustning.
De senaste åren har Region JH:s totala kostnad för hyrpersonal pendlat upp och ned kring 130 miljoner kronor. Detta är dock en minskning från 2017 då man nådde en toppnotering med nästan 190 miljoner.
Den långvariga tystnaden på våningsplan elva är bara ett exempel på situationen som råder inom svensk sjukvård. Omorganiseringar, effektiviseringar, allmängiltiga modeller. Kärt barn har många namn. I slutändan tycks det alltid handla om att få arbetarna att jobba mer, för mindre pengar. Ju högre upp i hierarkin man klättrar desto mer verkar denna arbetsfilosofi inte längre vara allmängiltig.
– Det går att bedriva en vettig sjukvård utan strateger, kommunikatörer och så kallade policyadministratörer. Vad vi inte klarar oss utan är under- och sjuksköterskor och ett ledarskap som stöttar oss på golvet, avslutar Oskar Knutsson.