Den krisande kapitalismen – Del 6 av 7 Privatiseringskaos – en naturlig del av kapitalismen
Kapitalismen är ett instabilt och krisdrabbat system, som skapar enorma klassklyftor och som genom rovdrift på jordens resurser leder till förödande klimatförändringar. Men systemet har likväl sina försvarare. I denna artikelserie skärskådar Proletären några av teorierna dessa försvarare för fram. Den här gången diskuterar vi privatiseringsvågen.
Den 5 oktober 1999 inträffade en allvarlig tågolycka vid Ladbroke Grove Junction i London. 31 människor dog och 417 skadades. Olyckan hade kunnat undvikas. Saxat ur den brittiska tidningen The Guardian den 5 oktober 2019: ”Ladbroke-katastrofen var den mest fruktansvärda av fyra tågolyckor i de första efterdyningarna av privatiseringen”.
Fem år före olyckan hade tekniker påpekat brister i säkerhets- och signalsystemen. Men därefter hade järnvägen privatiserats. De nya ägarna ansåg inte att de föreslagna säkerhetsåtgärderna var ”kostnadseffektiva” och struntade i dem.
Profiten gick före säkerheten – med katastrofalt resultat.
Detta är bara ett exempel på vad privatiseringsvågen, som inleddes runt 1980, har inneburit. I Sverige har vi många skrämmande exempel på vad privatiseringarna inom skola, vård, omsorg har medfört.
Frågan som inställer sig blir: varför privatiseras offentliga tillgångar och verksamheter när de negativa följderna är så uppenbara – och när folkmajoriteten i flera fall har varit direkt negativ.
Svaret är att söka i kapitalismens natur. Privatiseringarna är en del av det som kallas nyliberalism.
Bakgrunden var den här: Efter 30-talsdepressionen hade militärutgifterna före och under andra världskriget samt under kalla kriget, storstädernas expansion, bilindustrins kraftiga tillväxt och återuppbyggnaden av Europas och Japans krigshärjade ekonomier hållit kriserna borta från kapitalismen. Men i början av 1970-talet var det slut med det som kommit att kallas ”kapitalismens guldålder”.
Den brittiske nationalekonomen Keynes teori om offentlig, skuldfinansierad efterfrågestimulans hade resulterat i det fram till dess okända fenomenet ”stagflation”, stagnation och inflation samtidigt, två fenomen som ansetts utesluta varandra.
Nyliberalismen, inklusive privatiseringarna, är alltså en önskan att återvända till 1800-talets liberala kapitalism. Det är i ordets objektiva mening en reaktionär önskan, som visar att kapitalismen har uttömt sina möjligheter till förnyelse.
Detta öppnade vägen för dem som kritiserat den blygsamma statliga inblandningen i ekonomin som Keynes teori inneburit. De ville återvända till 1800-talets ekonomiska liberalism med en helt marknadsstyrd ekonomi i händerna på privata kapitalister. Därav benämningen nyliberalism, en term som myntades redan vid slutet av 1920-talet.
Men varken nyliberalismen eller privatiseringarna, som är en del av den, är nya företeelser. Man kan faktiskt göra en jämförelse med den ursprungliga kapitalackumulationen som föregick kapitalismens genombrott, där inhägnandet av allmänningarna i England (The Enclosure) är det kanske mest kända exemplet, vilket tvingade den jordbrukande befolkningen in i städernas fabriker som proletärer, egendomslösa försäljare av sin enda tillgång – sin arbetskraft. Det gällde att skapa kapitalistiska, profitalstrande förhållanden inom produktionen.
Kapitalismen kräver att allting produceras som varor. Det producerade skall inte främst ha ett bruksvärde utan framför allt ha ett saluvärde – bytesvärde med en ekonomisk term. Och bytesvärdet ska vara större än de för produktionen nödvändiga kostnaderna, vilket fixas genom att arbetskraften producerar ett större värde än vad den kostar. Det större värdet, profiten, är det som utgör kapitalackumulationen, och är en tvingande nödvändighet i kapitalismen.
Skillnaden mellan värdet av det producerade och värdet av det som behövs som insats för produktionen kan vara noll, om produktionens mål är att framställa nyttigheter, bruksvärden, i en socialistisk ekonomi. Men inte i en kapitalistisk ekonomi. Där måste värdet av det producerade vara större än insatsvärdet, det måste ge profit, för att kapitalet skall kunna växa, ackumuleras.
Offentligt ägd och finansierad sjukvård alstrar ingen vinst. Det gör privat ägd sjukvård, även om den också är offentligt finansierad som i Sverige. Därför måste sjukvård vid sidan av att vara en nyttighet också förvandlas till en vara, som säljs på en marknad. Det gäller också omsorg och skola. Det gäller också våra bostäder: privatägda hyresfastigheter ger profit åt sina ägare. För att inte konkurrera ut dessa tvingar lagen idag kommunalt ägda hyresfastigheter att ta ut en hyra som är större än vad det kostar att bygga och underhålla fastigheterna.
Sammanfattningsvis: privatiseringen av offentligt ägd och driven produktion av varor och tjänster är till för att skapa kapitalistiska, profitalstrande förhållanden i all produktion. Det har ingenting att göra med att skapa bättre varor eller tjänster. Tvärtom: skolor med få, ofta outbildade lärare, inga bibliotek eller gymnastiksalar, och där elever som antas orsaka extra kostnader hålls borta. Ålderdomshem där de gamlas blöjor vägs innan de byts, och där personaltätheten hålls på ett absolut minimum. Och så vidare.
Nyliberalismen, inklusive privatiseringarna, är alltså en önskan att återvända till 1800-talets liberala kapitalism. Det är i ordets objektiva mening en reaktionär önskan, som visar att kapitalismen har uttömt sina möjligheter till förnyelse.
I Sverige står hela borgerligheten, vilket inkluderar Socialdemokraterna, bakom såväl privatiseringarna som nyliberalismen i övrigt. De uppenbara nackdelarna med den politiken har lett till att en vänsteropposition inom borgerligheten uppstått.
Ett exempel är de så kallade Reformisterna, som när de själva ställer frågan ”Vad vill Reformisterna?” svarar: ”Vi vill se en starkare socialdemokrati.” Det vill säga den socialdemokrati som tillsammans med övriga borgerliga krafter ligger bakom den privatiseringsvåg och nyliberalism, som är dagens verklighet såväl i Sverige som i den övriga kapitalistiska, alltmer ojämlika världen.
De vänder sig mot privatiseringarna av välfärden men vill ha kvar kapitalismen. Privatiseringarna och nyliberalismen är enligt dem ett nytt system, något som kan tas bort med bibehållen kapitalism. Det är illusionsmakeri.
Privatiseringarna (och nyliberalismen i övrigt) är en tendens inom kapitalismen, något som ingår i kapitalismens natur. Inte något nytt som kan isoleras från kapitalismen som helhet. Motstånd mot privatiseringar och nyliberalism innebär motstånd mot kapitalism överhuvudtaget och en önskan om en övergång till socialism.