Ledare: Det grisiga privilegiesamhället

”Håll ut, men alla måste göra mer. Det är på mig och dig det beror”, sa statsminister Stefan Löfven i sitt tal till nationen den 22 november. ”Alla saker som du skulle vilja göra men inte är nödvändiga, ställ in, boka av, skjut upp.”

Ett tydligt och enkelt budskap till oss alla om vi vill stoppa pandemin, underlätta för sjukvården och vara solidariska med alla dem som drabbas av covid-19.

Men det enkla verkar vara det svåra, speciellt om man har hög lön och sitter på ledande befattningar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB:s, generaldirektör Dan Eliasson har fått klä skott för maktens arrogans att inte följa rekommendationerna. Under julen besökte han Kanarieöarna – enligt egen utsago för att träffa sin dotter.

Man ska passa sig för att moralisera. Även generaldirektörer har rätt att träffa familj och koppla av på semestern. Men vad han egentligen sysslat med på Kanarieöarna, hur många gånger han rest tidigare och om han informerat sin arbetsgivare om resorna är ännu höljt i dunkel. 

Inte ens statsministern själv verkar följa rekommendationerna och verkar heller inte veta hur man handlar på internet. Justitieministern har gjort samma övertramp. Finansministern åkte på semester till Sälen innan jul och trängdes i ett skiduthyrningsställe.

Oppositionen har inte vågat göra så stor affär av detta väl medvetna om att de själva agerar på samma sätt. Moderaternas utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark firade också jul på Kanarieöarna, där han även stötte på Eliasson. Riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby (M) kritiserade Stefan Löfvens galleriabesök i julhandeln – samtidigt som hon själv var på semesterresa i Spanien. 

Närmast befängt blir det när Moderaternas andre vice partiordförande, tillika kommunstyrelsens ordförande i Växjö, Anna Tenje åker på skidsemester till fjällen under nyår och därifrån mejlar alla sina kommunanställa att ”det är fortfarande oerhört viktigt att följa de restriktioner och råd vi har”. 

Direkt olämplig som chef för akutsjukvården måste man säga att Liselott Sjöqvist, biträdande hälso- och sjukvårdsdirektör i Västmanland, är eftersom hon sedan i somras åkt hela tre gånger till Spanien på semester, varav senaste gången nu under julen. När SVT frågar om julresan verkligen var nödvändig svarar hon kallt: ”Ja, den var nödvändig för att jag skulle kunna få komma bort och koppla av.”

Den senaste tidens alla skandaler för tankarna till George Orwell och grisfarmen. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra. Vi andra ska stå ut och hålla i, vi andra ska hålla avstånd och inte göra saker vi inte måste. Men eliten kan fläska på och göra som de vill, samtidigt som många andra bara kan drömma om att ta en extra semesterperiod och resa bort under julledigheten.

Klasskillnaderna syns tydligt när det blir semestertider. Enligt en LO-undersökning från förra året hade 33 procent av arbetarna varken åkt på semesterresa det senaste året eller haft tillgång till fritidshus eller husvagn. Motsvarande siffra för tjänstemän var 15 procent.

Det är knappast förvånande att så många makthavare tar sig egna friheter och sätter jaget före laget. Klyftan mellan de folk- och förtroendevalda i den så kallade demokratiska eliten är stor och den ökar. 1985 tjänade de förtroendevalda i snitt 2,8 industriarbetarlöner, 2018 tjänade de i snitt 3,9 industriarbetarlöner.

Den byråkratiska elitgruppen med högt uppsatta tjänstemän i till exempel offentlig sektor hade i genomsnitt 7,2 industriarbetarlöner i inkomst 2018 medan den 1980 var fyra industriarbetarlöner.

Men ännu mer bestickande än de höga lönerna är elitens villkor och privilegier. Så kommer Dan Eliasson att i två års tid behålla sin gigantiska månadslön på 162.500 kronor i månaden. Han kan alltså lugnt åka till Kanarieöarna och i övrigt göra vad han vill i vetskap om att han i ytterligare två år är oavsättbar och kommer få ut närmare fyra miljoner kronor oavsett om han jobbar eller inte. Under sin resa i höstas tog han heller inte ut någon semester och han kan därför få ytterligare 300.000 kronor i semesterersättning när han slutar.

Många är de inom det offentliga som beter sig illa och som därför köps ut av sina arbetsgivare. Den hyllade rektorn Hamid Zafar sades till exempel upp av Mullsjö kommun före jul för att han uttryckt sig antisemitiskt och homofobiskt. Han får sju arbetsfria månader till en kostnad av 500.000 kronor. De stora förlorarna är vi skattebetalare och det offentliga som dräneras på de knappa resurserna.

Svinaktiga ageranden ska givetvis inte belönas. Samhällseliten, inte minst de som arbetar inom det offentliga, ska leva under samma villkor och regler som alla vi andra. När nu Dan Eliasson ber att få sluta som chef på MSB ska han absolut inte ha någon ersättning för det. Han får skriva in sig på arbetsförmedlingen och ha nio veckors karens, precis som alla vi andra har om vi skulle säga upp oss. 

Samtidigt som eliten belönas försämras villkoren för alla oss andra. Strax efter nyår trängde sig företrädare för aktiebolaget Skistar in i rummen hos några av sina anställda säsongsarbete på anläggningen i Vemdalen. Svinpälsarna i Skistar sparkade omgående de 13 ungdomarna och gav dem 24 timmar på sig att packa ihop sina saker och lämna området. Detta för att de brutit mot företagets coronaregler och på fritiden träffats för att titta på tv. Det är tydlig skillnad mellan vi och dem, vi vanliga och de med privilegier. 

Visst kunde ungdomarna varit mer noggranna med att hålla på restriktionerna – men i sammanhanget kan det tyckas vara värre att skidanläggningar håller öppet överhuvudtaget. Vem tror att det inte kommer öka smittspridningen? Men kulorna rullar in till ägarna medan vården får fortsätta gå på knäna.

När privilegiesamhället breder ut sig och visar upp sitt fula tryne kan det vara på sin plats att påminna om Nasse i Nalle Puh och hans ord ”en smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket”. Är det för mycket att begära av våra politiker?

För vår del begär vi att att detta privilegiesamhälle försvinner. Det är skadligt för oss alla, speciellt under en pandemi.