Kommentar: Rätten till abort är fortfarande begränsad
Idag är aborträtten hotat från flera håll. Samtidigt är den svenska abortlagsstiftningen inte så generös som den skulle kunna vara.
Aborträtten är grundläggande för kvinnors rätt till självbestämmande över sin kropp och sitt liv. Sedan 1975 har abortlagen gett kvinnor rätt till abort fram till slutet av den 18:e graviditetsveckan, förutsatt att det inte finns någon sjukdom som kan innebära en allvarlig risk för hennes liv eller hälsa. Abortutredningens förslag som kom i februari avser att tydliggöra kvinnans rätt till abort, utan undantag.
Efter den 18:e graviditetsveckan upphör kvinnans rätt till självbestämmande. För att få rätt till abort krävs då ett tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd. Abort beviljas om rådet finner att det föreligger särskilda medicinska eller sociala skäl. Efter den 22:a graviditetsveckan beviljas inte abort, då fostret kan antas vara livsdugligt.
Idag blir det allt mer nödvändigt att försvara aborträtten. Hoten kommer från olika håll och tar olika skepnader, ibland som försök att osynliggöra kvinnan. Frågan är om det räcker att försvara rådande rättigheter. Är aborträtten tillräcklig för kvinnors självbestämmande? Kan vi begära mer?
Dessa frågeställningar kan jämföras med aborträtten på Island, där fri abort gäller fram till den 22:a graviditetsveckan och därefter krävs intyg från två läkare. Där underordnas kvinnors egen bedömning av sin graviditet, hälsa och livssituation inte rättsliga institutioner.
Om samhället menar allvar med att aborträtten är en kvinnorättsfråga är det dags att ifrågasätta rådande ordning.
Kritik mot det rättsliga rådet har tidigare framförts i debatten om abort. I maj 2024 ställde flera organisationer krav på en översyn av rådets roll i beslut om aborter, med hänvisning till rättssäkerheten, yrkesrelevansen och den inskränkning av kvinnans självbestämmande som institutionen innebär.
I abortutredningen framkommer att flera läkare är kritiska till rådets roll jämfört med deras egen yrkeskompetens. De anser att rådet saknar den nödvändiga kompetensen och förståelsen för individens situation som krävs för att fatta ett så avgörande beslut.
Kan det vara möjligt att, med respekt för kvinnors integritet och med läkares bedömning om fostrets överlevnad, frigöra kvinnor från lagar som avser att begränsa deras självbestämmande?