Ledare: Regeringsmakten är allt, målet intet

Så fick Vänsterpartiet sitt nya partiprogram och Nooshi Dadgostar kan andas ut. Programkommissionens uppdrag var uppenbart: att göra programmet mer lättsmält genom att ta bort eller urvattna begrepp, speciellt klassiska marxistiska begrepp. Med andra ord, ännu ett steg mot den politiska mitten.

Partiledningens uttryckliga högersväng med nedtonande av vänsterpolitik i allmänhet och socialism i synnerhet har mötts bland Vänsterpartiets medlemmar. Kongressen hade att jämka ihop närmare tusen programmotioner. 

Och visst jämkades det. Trots vissa segrar för vänsteroppositionen blev kongressen en stor triumf för Dadgostar och övriga V-ledningen. 

Ett spretigt parti har inte blivit mindre spretigt efter kongressen. Tvärtom, men det gäller att hålla fasaden uppe och framställa det som en stor framgång för alla.

”Det är ett program som fokuserar på handling. Som knyter ihop det vardagsnära arbetet för bättre villkor med en större mening: Det lägger grunden för att ta nästa steg mot frigörelse”, skriver programkommissionens ledamot Jens Börjesson om kongressutfallet på Facebook.

Men den som läser det nya partiprogram måste fråga sig, vilken handling? Vems frigörelse?

Inte arbetarnas frigörelse i alla fall. Ordet arbetare nämns endast fyra gånger i det nya något nedbantade programmet. Socialism nämns en gång och socialistisk fem gånger. Givetvis finns inte ordet revolution med. 

Nu är det heller inget socialistiskt eller revolutionärt program som Vänsterpartiet antagit – något sådant har de inte haft på decennier. Partiledningens tydliga plan är istället att sitta med i en rödgrön regering. 

Vänsterpartiet ska breddas för att få mer inflytande. Bort ska alla formuleringar som kan ifrågasättas av borgerliga ledarskribenter och bort ska allt som kan skrämma iväg marginalväljare bland sossar och centerpartister.

Vänsterpartiets nya program är ett allmänt reformistiskt program, där målet är att förvalta det kapitalistiska systemet – men på ett sätt som framställer klassisk svensk socialdemokrati som revolutionär.

Ordet kamp nämns en enda gång – jämfört med 56 gånger i det tidigare programmet – och då handlar det om högerns ”bittra kamp” för överklassens intressen. All annan kamp lyser med sin frånvaro.

Begreppet kapitalism har fått vara kvar men det begrepp som beskriver villkoren för stora delar av världens folk idag, imperialism, nämns endast en enda gång och då i en historisk referens. Imperialism verkar inte finnas i Vänsterpartiets analys av världen idag. Kan man då ens tala om att det är ett vänsterparti?

Ett partiprogram säger naturligtvis inte allt. Alla program blir tomma och innehållslösa om de inte omsätts i praktisk handling. Men hur ska Vänsterpartiets reformistiska dröm kunna bli mer än en fantasi när alla former av kamp saknas i partiets viktigaste dokument?

Programmet innebär en uppslutning bakom marknadsekonomin, även om partiet inom systemet få till stånd en och annan reform – allt för att blidka väljarkåren och placera Vänsterpartiet i regeringen efter valet 2026.

Också synen på ägande är luddigt i det nya programmet. Det gemensamma ägandet ska stärkas, och gemensamt ägda verksamheter ska ”drivas med fokus på långsiktig samhällsnytta”. Men inte i första hand för att det är bra för arbetare, utan för att det ger ”bättre möjligheter att samordna den ekonomiska utvecklingen”.

Bland det mest anmärkningsvärda i det nya programmet är nedtonandet av Natomotståndet. Vänsterpartiet kommer inte att driva frågan om ett omedelbart Natoutträde även om de ser ”grundläggande problem med Natos uppbyggnad”. Som om ett annorlunda Nato vore något att sträva efter. Som om Nato inte är USA-imperialismen främsta verktyg. Genom defensiva samarbeten hoppas Vänsterpartiet kunna ta ”sikte på att lämna Nato”.

Lika illa är det med EU-frågan. Vänsterpartiet vill inte lämna denna kapitalets union där högerpolitiken är inskriven i traktatet. I stället vill de att Sverige utmanar EU:s överstatliga fördrag och lagar. 

Vad skulle ett sådant utmanande innebära? De enda svar programmet ger är att V i EU ”vill vidga utrymmet för progressiv politik”.
De som vill se en annan inriktning än dagens marknadsfundamentalism behöver ställa frågan om lösningen verkligen är en regering där Vänsterpartiet sitter ihop med sossarna och centern och i bästa fall får igenom att det ska gå nattåg till Prag, vilket verkar vara Jonas Sjöstedts huvudkrav i EU-valet.

Enligt Vänsterpartiet är det inget självändamål att lämna EU – men ett självändamål att få sitta i en regering ihop med de partier som är ansvariga för att ha monterat ned den svenska välfärden och fört Sverige in i krigsalliansen Nato. Vänsterpartiet vill vara regeringsdugliga istället för kampdugliga. 

Här blottas den stora klyftan mellan det nya programmets önskan om att samla breda massor och rörelser som agerar tillsammans och Vänsterpartiets praktiska verksamhet. Vänsterpartiet har svikit i Natofrågan, har svikit i EU-frågan, har svikit kring vapenexporten och vill nu satsa lika mycket på upprustning som de öppna borgarna fast i snabbare takt.

Vänsterpartiet har i det vardagliga arbetet svikit hyresgäster genom höjda hyror, renovräkningar och dubbelbeskattning och har svikit i Palestinasolidariteten, genom att från partiledningens sida hålla palestinasolidariteten på en armslängds avstånd.

Mot Vänsterpartiets utslätade program som i bästa fall vill lappa och laga lite i ett redan trasigt system, ställer vi kommunister ett revolutionärt program. Ett program som utgår från arbetarklassen och dess villkor, med målet att engagera arbetare i gemensam kamp mot det rådande systemet. Klasskamp helt enkelt.