Ledarkrönika: Rimliga villkor är väl inte för mycket begärt?
Det är dags att lyfta arbetsvillkoren för personliga assistenter.
Jag tror inte att det finns ett yrke som är mer splittrat och mångfacetterat än personlig assistans. Det skiljer sig från många andra yrken när det kommer till anställningstrygghet, löner och villkor. Vem det är man jobbar för eller vilket bolag hen tillhör kan vara helt avgörande för om man kommer ha ett hyfsat jobb, eller bli utbränd inom en månad.
Innan jag fortsätter vill jag poängtera att jag verkligen värnar de rättigheter och den frihet som personer med behov av assistans har idag. Att kunna leva ungefär som alla andra och att få den hjälp de behöver är en bra sak.
Med det sagt: någonstans kommer assistentens arbetsvillkor krocka med intresset hos den man jobbar för. I en granskning av ett assistansbolag i tidningen Arbetet finns ett citat som sätter huvudet på spiken när det kommer till många konflikter inom yrket: ”De ser bara assistenterna som delar i kampen för brukarnas rättigheter, inte som anställda som ska ha drägliga villkor.”
Man kan ha oturen att hamna hos en person som byter bolag hela tiden så att ens arbetsvillkor kan ändras från ena månaden till den andra. Man har inte rätten att neka en person att blanda alkohol och tabletter om det är dennes vilja. Anhöriga kan utnyttja assistenter till att utföra diverse extra arbeten och hänvisa till att brukaren ”skulle ha gjort det om hen hade kunnat själv”. Hjälpmedel kan tas bort från hemmet för att det stör möblemanget så att man tvingas göra tunga lyft och så vidare.
För en ny och oerfaren assistent kan det bli problem att göra sig hörd på arbetsplatsen. Det finns en rädsla att bli av med jobbet om man klagar. Det är ett ensamt jobb, många jobbar sina pass utan arbetskamrater. Hos många finns det problem att hitta vikarier och det är inte ovanligt att assistenter får jobba extra långa pass.
Ungefär 100.000 arbetar idag som personlig assistent. Majoriteten är anställda hos privata assistansbolag. Många kommuner har frånsagt sig huvudansvaret och lagt ut personlig assistans på entreprenad.
De allra flesta assistenter har en anställningsform som skiljer sig från den svenska standarden och andelen tim- och deltidsanställda är högre än övriga arbetsmarknaden. Man jobbar ”så länge assistansuppdraget varar” och har en uppsägningstid på 14 dagar. Då de flesta inte omfattas av HÖK-avtalet (huvudöverenskommelsen med SKR) måste de jobba fler timmar för att komma upp i heltid.
Över 70 procent är kvinnor, 28 procent är utlandsfödda. Det är ett låglöneyrke, lägsta avtalsenliga månadslönen ligger på runt 19-20.000 kronor, lägsta avtalsenliga timlönen ligger på 114 kronor per timme. Timlön är vanligare än månadslön inom yrket.
Det går att skriva en hel bok om bristerna inom personlig assistans. Vilket är synd, då det är ett viktigt jobb. Det kommer alltid att uppstå konflikter inom ett sådant här yrke. Desto viktigare att personalen får en god grund att kunna utföra sitt arbete på.
Ge assistenterna mer inflytande vad gäller arbetsbeskrivningar, genomförandeplaner och medbestämmande över sin arbetsplats vad gäller lyfthjälpmedel så har vi kommit en otroligt bra bit på vägen. Lägg till högre löner och rimliga anställningsformer så är vi nästan i hamn.
Angelica Ewen
personlig assistent