Hoppa till huvudinnehåll

Analys: Ris eller grodlår för krisens Italien?

När Macron för en månad sedan kallade hem sin ambassadör från Rom var det troligen första gången det hänt i relationen EU-länder emellan.

Relationerna mellan det hårt krisdrabbade Italien och den självpåtagne EU-räddaren Macrons Frankrike är inte de bästa. Och i dagarna besöker Kinas Xi Jinping Rom.
Montage: Proletären

Häromveckan publicerade ett 30-tal tidningar runt om i Europa en linjeartikel signerad den franske presidenten Emmanuel Macron inför EU-parlamentsvalet i slutet av maj.

Nyliberalismens och EU:s allt mer auktoritära karaktär är tydlig. Det folkliga motståndet mot stormaktsunionen beror, enligt Macron, på ”lögner”, ”ansvarslöshet”, ”manipulationer” och ”falsk information”. Folket har inte förstått att EU är ett projekt för ”fred, välstånd, frihet” och för att ”skydda de sociala rättigheterna”.

För att förhindra fler Brexit vill Macron stärka teknokratin. Det ska inrättas en byrå till skydd för demokratierna där europeiska experter ska skydda valprocesserna från manipulationer, läs krafter som inte går i EU-elitens ledband.

Macron vill förbjuda ”alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. Vad det nu skulle innebära eller hur det skulle göras?

Macron talar om den gemensamma gränspolisen och en europeisk asylbyrå med stränga kontrollskyldigheter under överinseende av det Europeiska rådet för inre säkerhet.

Macron ser med glädje på den snabba militära uppbyggnad som skett i EU, sedan de trilskande britterna försvann från förhandlingsbordet. Retoriken andas både handelskrig och protektionism och det är de amerikanska och kinesiska konkurrenterna som pekas ut. Macron fastslår i Trumps anda att ”Europa är inte en andra rangens makt” och att ett ”Europa som blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika”.

Men det mest uppseendeväckande i Macrons framtidsvision är att han vill inrätta en Konferens för Europa. En ny överstatlig institution som bortom de gamla strukturerna ska kunna genomföra dessa förändringar utan att behöva ändra i fördragen, med andra ord utan att behöva genomföra folkomröstningar.

Det är Emmanuel Macrons och den franska imperialismens framtidsvision och det återstår att se vad som verkligen omsätts i praktiken. 

EU har hela tiden fyllt två syften. Dels att pressa tillbaka de eftergifter kapitalisterna tvingades till under det korta 1900-talet. Och dels att stärka de europeiska storföretagens konkurrenskraft på det globala planet.

När det gäller att attackera demokrati och folkligt inflytande är Macron tydlig, men hans linjeartikel visar även på den motsättning som växer mellan EU och USA.

Det är inte minst mellan Tyskland och USA som det knakar i fogarna. I september 2017 utsåg Donald Trump Richard Grenell till ny ambassadör i Tyskland. Grenell har tidigare arbetat som kommentator på Fox News, var George W Bushs talesperson på FN-ambassaden, har frilansat åt Breitbart News och öppet gett sitt stöd åt Alternative für Deutschland.

Macrons linjeartikel härom veckan är ett uttryck från franskt håll att ta över taktpinnen i EU när Angela Merkel kliver av.

För ett tag sedan skickade Grenell hotbrev till tyska storföretag och varnade dem för att om företagen ägnar sig åt ryska energiaffärer – i och med byggandet av en ny gasledning, Nord Stream 2, mellan Ryssland och Tyskland – utsätter de sig för en stor risk att drabbas av sanktioner. 

Samma tongångar har hörts gällande EU-ländernas affärer med Iran, där inte minst franskt finanskapital har enorma investeringar.

Det har inte bara med Trumps person att göra, han är en elefant i den diplomatiska porslinsbutiken, som får motsättningar som redan funnits att komma upp till ytan.

Men vi lever inte längre i 1990-talet då EU:s stormakter troligen hade underordnat sig diktat från USA, även när dessa riskerade att krocka med de egna intressena.

Den 31 januari meddelades att Tyskland, Frankrike och Storbritannien har skapat ett eget nätverk för finansiella transaktioner, INSTEX. 

Sedan 1973 har dessa transaktioner skötts av SWIFT, som kontrolleras av USA. Nu har de europeiska stormakterna byggt upp ett parallellt system som gör det möjligt att bedriva affärer i både Iran och Ryssland oavsett USA:s åsikt i frågan.

Samma gäller med militariseringen av EU. 

USA har hamnat i en rävsax. Den totala militära dominansen kostar för mycket och håller på att försätta landet i konkurs. Detta har Trumpadministrationen insett. USA använder inte minst handelskrigsretoriken för att tvinga övriga Natoländer att öka sin andel av rustningskostnaderna till 2 procent av BNP, av rent egenintresse från USA:s sida.

Samtidigt har till exempel Tysklands låga militära rustningskostnader – strax över en procent av BNP – hållits nere bland annat med stöd av Frankrike som kan acceptera att Tyskland är den ekonomiska stormakten, men själv ska ha rollen som den politiska, diplomatiska och militära stormakten i den fransk-tyska unionen.

När USA pressar på för att avlastas från rustningskostnader startas processer inom och mellan övriga imperialistiska länder som i slutändan ser ut att leda till ett resultat som USA inte avser eller vill se. 

Det säger något om den turbulenta värld vi lever i. Så som det har varit kommer det ej att förbli.

Macrons linjeartikel härom veckan är ett uttryck för en vilja från franskt håll ta över taktpinnen i EU när Angela Merkel kliver av. 

Den interna intresseuppdelningen mellan Tyskland och Frankrike är tydlig. Tysklands intressesfär är Öst- och Centraleuropa. Frankrikes är Medelhavsområdet och inte minst Italien. Men relationen mellan Frankrike och Italien är skakig.

För en månad sedan kallade Macron hem den franska ambassadören från Rom. Troligen den första gången detta händer i relationen mellan två EU-länder. Den officiella förklaringen var att Italiens vice premiärminister Luigi Di Maio dök upp i Paris för att visa sitt stöd för proteströrelsen Gula västarna. Men bakom finns mycket mera. 

Italien är ett land i djup kris. Sedan 2008 har Italien förlorat nästan sju procent av sin BNP, det största tappet efter Grekland av alla EU-länder. 25 procent av den italienska industriproduktionen har slagits ut. Arbetslösheten är enorm, statsskulden skyhög och banksektorn i kris.

De tyska industrijättarna konkurrerar ut den italienska industrin och det franska finanskapitalet fullkomligt invaderar Italien. De franska bankerna har 285 miljarder euro investerade i Italien, mer än alla andra EU-länder tillsammans. Enbart den största franska banken har nästan tre gånger så stora investeringar som samtliga de tyska bankerna.

Om Italien drabbas av fullskalig bankkris kommer de säkerhetsfonder som EU byggt upp efter förra krisen att tömmas på ett år.

Men den italienska ekonomin, och inte minst banksektorn, är i kris. Den 2 januari använde Europeiska Centralbanken sig för första gången av de maktbefogenheter de fick efter finanskrisen att ta över banker i medlemsländerna. Det var den italienska banken Carige, den tionde största banken i Italien, som togs över för att förhindra en grekisk utveckling.

I ekonomisk mening är Italien en europeisk stormakt. Om britterna lämnar är Italien EU:s tredje största ekonomi. Om Italien drabbas av fullskalig bankkris kommer de säkerhetsfonder som EU byggt upp efter förra krisen att tömmas på ett år.

Trots Italiens storlek, eller kanske snarare på grund av den, behandlas landet närmast som en koloni av EU-makten. Premiärministrar har avsatts och Italien har under perioder satts under EU-förmynderi. 

Folket har straffat den inhemska politiska eliten hårt och centrumpartierna har fallit samman. Hela höger-vänster-skalan har kollapsat i italiensk politik. 

I senaste valet tog Femstjärnerörelsen södra Italien och Lega tog norra Italien. Två partier som inte är en del av det politiska etablissemanget, och som därför betraktas som opålitliga från Bryssel, Paris och Berlin.

Därför har EU försökt statuera exempel. EU-makten har vägrat acceptera utsedda ministrar och vägrat erkänna den italienska regeringens budget med hänvisning till att den bryter mot budgetreglerna. Till saken hör att Macron själv bryter än mer mot dessa regler i sin senaste budget, efter att tvingats till eftergifter från de gula västarnas protester. Även Tyskland har brutit mot reglerna utan att straffas.

En viktig del i pusslet är att i slutet av mars kommer Kinas Xi Jinping på statsbesök till Rom. På bordet finns ett erbjudande om att Italien ska ansluta sig till det kinesiska One Belt, One Road-projektet, vilket i så fall blir det första G7-land som gör det och i så fall mot både EU:s och USA:s vilja.

Italien är EU:s svagaste länk. Här håller en inhemskt odlad EU-bankkris på att växa till sig. Här koncentreras de geopolitiska slitningarna i världen. Här framträder EU:s auktoritära och odemokratiska sida helt och fullt och backas upp av den ”progressiva” nyliberalismens försvarare, under prat om hotet från populismen och nationalismen. 

Och här ser vi hur de sociala motsättningarna i nyliberalismens tid är svåra att greppa och ta ställning till utifrån en 1900-talskarta. Det är en smutsig härva av motsättningar.