Hoppa till huvudinnehåll
Av
Plåtslagare

Samma procedur som senast?

Tidigare begränsades exploatering och godtycke av kollektivavtal och arbetsmarknadslagar. Nu har spelplanen förändrats.


Nu drar ett skådespel som oftast inte väcker så stort intresse, ens hos de som berörs, igång. Facken presenterar sina krav. Samtidigt betonar de att de tar hänsyn till företagens konkurrenskraft. Arbetsköparna kontrar och stånkar att dessa krav kommer att förgöra dem.

Så skulle man kunna beskriva avtalsrörelserna i Sverige under många decennier. I år ska löneavtal och en hel del annat som ingår i kollektivavtalen omförhandlas för nästan tre miljoner anställda. Mönstret från tidigare verkar gå igen. Men ändå inte. Det finns nya elefanter i rummet.

Om kollektivavtal och arbetsmarknadslagar tidigare begränsat exploatering och godtycke har spelplanen nu förändrats. Löner, arbetsförhållanden och anställningsvillkor förslummas i ett virrvarr där inget känns säkert. Till och med en del företagsägare bekymrar sig över att lagar och avtal inte längre kan garantera att de inte konkurreras ut med oschyssta medel.

Det gamla regelverket slås sönder. Med politiska beslut eller genom smygande förändringar urholkas det som enligt nyliberalismen och EU är hämmande för vinstmaximering.

Byggnads har under veckan som gick presenterat sina avtalskrav för Byggföretagen, VVS-branschen, Plåt- och Vent-företagen, Maskinentreprenörna och Glasmästarna. Kraven präglas av hur illa ställt det blivit i byggbranschen. Vi ser framväxten av ett modernt slaveri med lönedumpning och farlig arbetsmiljö.

Situationen förvärras av ökad risktagning på grund av dåligt skydd och/eller okunskap. Så ordning och reda, skarpare regler och sanktioner mot företag som fuskar eller dumpar löner lyfts fram inom alla avtalsområden, liksom kravet på att ingen ska behöva riskera liv och hälsa på jobbet.

Arbetsköparsidan svarar med krav på mer av individuella lönetillägg, större spännvidd i lönesättningen och mer makt över arbetstidens förläggning. Från plåtslageriföretagen förs tanken på 48-timmarsvecka fram. Under tiden april-december vill de kunna förlänga arbetsdagarna och lägga tiden utöver 40-timmarsveckan i en tid-bank som används när det blir sämre att göra. Varianter på detta tema finns även hos flera av de andra arbetsköparna inom byggnads avtalsområden och har också dykt upp inför förhandlingarna om sågverksarbetarnas avtal.

Att så split genom godtycklig lönesättning och mer makt över de anställdas liv är arbetsköparnas målbild. Det är utmaningar som måste slås tillbaka. Sammanhållningen tjänar alltid på likalöns-principen. Arbetstiden är inte heller förhandlingsbar uppåt. Redan idag har många svårt att få livspusslet att fungera med långa restider som gör arbetsdagen både elva och tolv timmar lång.  När arbetslösheten dessutom hotar att öka är det helt fel väg att gå.

Arbetsköparnas möjlighet till omfattande arbetskraftsimport ger dem dock ett trumfkort. Både utstationerad och importerad arbetskraft anställda av svenskflaggade företag jobbar till lägre löner och med längre arbetsdagar. Det problemet kan inte enbart lösas avtalsvägen. Då krävs också politisk kamp, för ändrad lagstiftning och EU-utträde.