Krönika: Satsa på unga – det är en besparing
Regeringen vill sänka straffrättsåldern till 14 år, trots att det inte finns några bevis för att det skulle minska antalet brott som begås av barn. Resultatet av utredningen är en formsak, politiken ligger redan fast.
Tidöpartierna tillsatte redan 2023 en utredning om sänkt straffbarhetsålder. Den särskilda utredaren (hon kallas så) Gunnel Lindberg har lämnat utredningens förslag till justitieminister Gunnar Strömmer.
Utredningen föreslår att straffbarhetsåldern sänks från 15 år, som den varit sedan 1864, till 14 år för grövre brott. Dessutom föreslår utredningen att straffmaximum ändras så att samma gäller för unga som för vuxna.
Man kunde begära att en skattebetald utredning utgår från tidigare forskning inom ämnet. Men Tidöpartiernas politik bryr sig inte om sådant när forskningens resultat inte stämmer med deras politiska vilja. Det är deras enda väg framåt som gäller. Resultatet av utredningen är en formsak, politiken ligger redan fast.
I Danmark infördes en sänkt straffbarhetsålder till 14 år 2010, för att två år senare höjas tillbaka till 15 år. Utvärderingen av lagen visade att brottsligheten bland de unga ökade och inga avskräckande effekter kunde ses.
Känt sedan länge är att barns hjärnor inte är färdigutvecklade vid så unga år. Det innebär bland annat att barn inte har en vuxens konsekvenstänkande. Barn i den åldern påverkas mycket av vad kamrater säger och gör, lätt då att identifiera sig som kriminell om umgänget finns bland kriminella.
Känt sedan länge är också det förebyggande arbetets stora betydelse. När förskola, skola, fritidshem och fritidsaktiviteter är av god kvalitet och tillgängliga för alla, då finns också möjligheterna att skydda och stärka de barn som som löper särskild stor risk att hamna i en kriminell miljö.
Forskaren Tova Bennet kritiserar utredningen och menar att de bästa brottsbekämparna är lärare, kanske till och med förskollärare, barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst.
Samtidigt som utredaren släppt sin utredning kommer Skolverkets prognos som säger att det kommer att saknas 10.600 behöriga förskollärare och lärare 2038, trots minskade barnkullar.
Störst väntas bristen på förskollärare bli. Det handlar inte bara om att förskollärare går i pension, det handlar också om att allt fler lämnar yrket. Vi känner till orsakerna. Stora barngrupper. Stress. Utbrändhet. Dokumentationshysteri.
Det är inte hit samhällets resurser gått.
Vi som började arbeta inom barnomsorgen på 70-talet fick ofta höra hur stora kostnader vi besparade samhället genom att ha en god verksamhet för barnen vi arbetade med.
För nu många år sedan reflekterade en god vän, som också jobbat i barnomsorgen, över att då fick vi höra hur mycket vi tillförde och vilka framtida kostnader vi besparade samhället genom vårt arbete med barnen. Några decennier senare fick vi istället enbart höra hur mycket vi kostade.
Tidöpartierna visar tydligt sin enda väg. Oppositionen visar ingen tydlig alternativ väg, snarare parallellfiler.
Om den här repressiva vägen, istället för den som kantas av ett förebyggande arbete bland barn och unga, är den enda vägen, vet vi att den aldrig kan leda framåt.
Och att den vägen kan aldrig bli vår väg.