Segervittring för vänstern i Honduras
På söndag den 28 november går Honduras folk till val för att välja president och kongress, landets parlament. Den centralamerikanska nationen och högerregeringen under Juan Orlando Hernandez genomgår en av landets djupaste ekonomiska och sociala kriser – där våldet, narkotikasmugglingen och korruptionen är en cancer som spridit sig i hela samhällskroppen ända upp i presidentpalatset.
Terrorn och hungerpolitiken har bokstavligen kastat ut hundratusentals honduraner i exoduskaravaner mot USA. Inte för att de har några drömmar om ett amerikanskt paradis. Det handlar snarare om överlevnad, i ett land med 73 procents fattigdom och över hälften av befolkningen i misär, och där rubrikerna i medierna handlar om dagliga massakrer och mord.
Enbart under de senaste tio månaderna har 68 valkandidater och andra politiker mördats i Honduras. Men från USA eller dess lydorgan OAS och dess ordförande Luis Almagro hörs inte ett knäpp i protest. För Honduras är inte grannlandet Nicaragua – där inte en enda politiker mördades under valkampanjen som kulminerade den 7 november.
För USA är Honduras den geostrategiskt viktigaste nationen i regionen, i centrum av ”Amerikas midja”, med den längsta landningsbanan på sin militära flygbas Soto Cano. Därför är valet av president och parlament i Honduras av högsta prioritet för Pentagon.
– På honduranskt territorium har vi USA:s militära sydkommando, som tidigare var på panamanskt territorium. När USA förflyttade kommandot förvandlade de Honduras till en plattform för aggressioner och som än en gång hotar den regionala freden, som på 1980-talet.
Det säger Sergio Rivera, en av grundarna av partiet Libre, när vi träffar honom och fem andra kamrater i partikollektivet Luis Alonso Morel, döpt efter en legendarisk arbetarledare och medlem av den högsta ledningen i det dåtida kommunistpartiet i Honduras.
– Kollektivet skapades som ett svar på den militära statskuppen den 28 juni 2009, då som en del av den nationella motståndsfronten, La Resistencia. 2012 skapade motståndsfronten den politiska grenen, partiet Libre. En historisk nödvändighet för att göra slut på diktaturen, säger partikamraten Daniel Hernández.
Det breda vänsteralternativet Libre har segervittring. Presidentkandidaten Xiomara Castro de Zelaya har ett försprång i opinionsundersökningarna med 10-20 procentenheter mot regeringspartiets, högerns och USA:s Tito Asfura.
Novembersolen hettar när vi går uppför det branta berget i Villavieja, en av tre strategiska utfarter från Tegucigalpa. Proletären träffar sex ledande medlemmar i Libre i denna extremt fattiga del av huvudstaden.
– Som du kan se här i vårt område saknas de mest elementära av mänskliga rättigheter. Behoven är skriande, säger Yeryn Fernández och pekar mot bergen där husen reflekterar misären och den extrema fattigdomen som breder ut sig i bostadsområdena Villanueva och Villavieja.
– Människorna står inte ut längre, säger Daniel Hernández. Se dig omkring här, där människorna fortfarande gör sina naturbehov i latriner, bara några kilometer från presidentpalatset.
Yeryn Fernández, en solbränd reslig ledare i partikollektivet, berättar att Libre har vuxit enormt såväl kvantitativt som kvalitativt sedan valet 2017. Överallt där Xiomara Castro drar fram kommer tusentals honduraner i alla åldrar ut för att delta i enorma massmöten.
– Diktaturen har med alla medel försökt krossa oss, säger Yeryn Fernández. Men med ett enormt stöd från folket har vi stått ut och är nu starkare och bättre organiserade än någonsin tidigare.
På valdagen förfogar det lokala partikollektivet över 300 kamrater som satts på fortbildningsbänken och drillats i reglerna för hur hela valprocessen ska gå till, allt för att undvika högerns slipade valfuskare.
Vilka konkreta uppgifter har då Libre i detta område? Vi frågar Sergio Rivera, en ärrad veteran från den politiska kampen på 1980-talet, då hans bror Roger försvann i händerna på en av de CIA-tränade dödsskvadronerna.
– Först och främst att skapa medvetenhet om att vi behöver riktig förändring. Inte bara byte av en president eller ett parti utan av en hel modell. För det är själva modellen som kväver vårt folk. Att få våra grannar och det honduranska folket att begripa detta är den grundläggande uppgiften för oss.
Sergio Rivera understryker att partikollektiven också förbereder sig på att försvara en valseger från att bli stulen.
– Om oligarkin inte frivilligt överlämnar makten, om den en tredje gång genomför valfusk som 2013 och 2017, så är den folkliga oppositionen inte bara organiserad i valet utan också beredd att kämpa för makten som uppnåtts i valurnorna. Om valen inte tjänar till att byta regering, tvingar oligarkin folket att tillämpa andra kampstrategier.
Den röda tråden i regeringspartiet Partido Nacionals valbudskap har inte varit politiska förslag, utan antikommunistisk propaganda mot Xiomara Castro och Libre, med paroller som ”kommunism är fattigdom”, ”kommunism är abort” och ”kommunism är hunger”.
Connie Suarez avfärdar den politiska häxjakten.
– Vad kan ”kommunismen” ta från mig när jag varken har arbete eller hus? De som är rädda är de som känner att de kommer att förlora regeringsmakten och inte längre kommer kunna stjäla från folket.
Hon säger att Libre har fått en massanslutning av tusentals nya ungdomar som nu är aktiva över hela landet.
– Ungdomen spelar en helt avgörande roll i denna kamp. Libre representerar ungdomen som behöver rätten till utbildning.
Andrés Martinez är lärare och fackföreningsledare inom lärarförbundet.
– De tolv åren sedan militärkuppen har varit katastrofala, efter att regimen övergav utbildningssektorn. Lärare och föräldrar uppmanas att delta i finansieringen av den allmänna utbildningen och stora delar av fastigheterna och interiören var förstörda redan innan pandemin. I stället för investeringar har utbildningsbudgeten reducerats och delar har överförts till de väpnade styrkorna och polisen.
Wendy Jimenez gav upp inför den hårda honduranska verkligheten av terror och hunger för sex år sedan. Hon anslöt sig då till det nya fenomen som kallas ”feminisering av migrationen”. Hon har tre barn, åtta, elva och 26 år. Den äldsta har två barn och de bor alla hos Wendy, ensamstående. Ingen av dem har arbete.
– Jag kom till Mexiko och hade med mig mina två minsta som då var två och sex år. När vi gick över gränsen mellan Guatemala och Mexiko hamnade jag i chockstämning av att ha lämnat mitt land och min äldste son.
När hon och barnen skulle ta sig upp på taket till ”La Bestia” (”besten”), det famösa transporttåget som går från staden Arriaga i södra Mexiko till delstaterna vid gränsen mot USA, greps Wendy med sina två barn av ”La Migra”, migrationspolisen.
– Vi satt inspärrade i en vecka innan vi deporterades tillbaka till Honduras.
För en mor i dagens Honduras, med uppskattningsvis 25 000-50 000 så kallade maras, våldsamma gängmedlemmar som är en del av den organiserade brottsligheten, är framtiden en mardröm i ett bostadsområde som Villanueva. Proletärens utsända hade tänkt genomföra reportaget och intervjuerna där, men avråddes av medlemmarna i partikollektivet på grund av faran att bli rånade eller mördade.
– Jo, det är en ständig mardröm att ens barn och ungdomar ska rekryteras till ”La Mara”, framför allt är jag orolig för min äldste son. Här finns många av dessa grupper med olika namn. Vi bodde tidigare i ett sådant område, men även här i Villavieja finns det maras.
Totalt har landets valtribunal CNE iordningställt 5.000 valdistrikt, med totalt 16.000 valurnor och bord som de politiska partierna som godkänts av CNE har representanter i. För Libre och regeringspartiet är det en smal sak att mobilisera minst 25 000 aktivister som ska ta emot valsedeln. I partikollektivets områden Villavieja och Villanueva är man mer förberedda än vid något tidigare val för att undvika högerns mygel.
– Vi har satt ungefär 300 kamrater på skolbänken, som drillats i reglerna och formerna för valproceduren, säger Yeryn Fernández.
Wendy Jimenez berättar om Partido Nacionals mer handfasta sätt att skaffa röster.
– Regeringspartiet skickar ut bussar till alla fattigområden där de plockar upp alla som är beredda att delta på partiets manifestationer i utbyte mot 50 lempiras (två dollar) och en matkasse. Så har de traditionellt köpt en röst i valet och det gör de nu också, 2021.
Sergio Rivera tar upp ytterligare ett tema som är helt avgörande för valets utgång.
– Det är helt uppenbart att oligarkin öser ut pengar för att diktaturen ska finnas kvar. Det har gått ut memorandum till höga arméofficerare om att vara beredda på att släppa lös alla former av repression i händelse av att valsegern stjäls än en gång och folket går ut och protesterar.
Under protesterna mot valfusket 2017 dödade de militära säkerhetsstyrkorna 38 personer. Just nu upplever landet en spänd situation som vi bara upplevde under och efter militärkuppen 2009. Nästan 70 kandidater eller politiskt valda har mördats under valkampanjen, bland dem 20 från Libre.
– Kom ihåg att bakom nationalistpartiet och diktaturen står USA. I verkligheten är det USA som sätter dagordningen och bestämmer vem som ska utses till president i Honduras. Nu möts vi av nyheten om att USA två veckor innan valet har utsett en ny ambassadör i Honduras som tidigare var ambassadör i Nicaragua, Laura Dogu. Hon är Pentagons kvinna och var en spindel i nätet under det våldsamma försöket att störta sandinistregeringen i Nicaragua 2018, säger Sergio Rivera.
– Just nu spenderar USA och narkotikahandlarna miljoner dollar för att Libre ska förhindras att komma till makten. Men folket är idag i stånd att gripa makten, vilket opinionsundersökningarna bekräftar. Låt folket ta emot matpåsar och en sedel, men bakom gardinen vid valurnan lägger de sin röst på Xiomara Castro de Zelaya!