Hoppa till huvudinnehåll
Av
alexandra.nylund@proletaren.se

Starka offer i ett patriarkat

Mäns våld mot kvinnor är inte bara våld i relationer. Det är också pojkars våld mot flickor, objektifiering, skuldbeläggning, sexuellt våld och kränkningar. Allt en del av det patriarkat vi lever i.


Hur ska vi komma till rätta med mäns våld mot kvinnor? Detta enorma samhälls-, demokrati- och jämställdhetsproblem som kostar kvinnor livet och barn deras trygghet måste ju få ett stopp, men hur?

Det finns så klart ingen quickfix eller enkla lösningar eftersom det är ett strukturellt problem – patriarkatet. En maktstruktur som missgynnar kvinnor i stort som smått och som genomsyrar hela vårt samhälle.

Män, i vad som ibland nämns som världens mest jämställda land, tycker sig ha rätten att köpa oss, kränka oss, objektifiera oss, slå och till och med mörda oss – just för att vi är kvinnor.

Vi tjänar mindre än vad män gör, vi tas inte på allvar när vi larmar om missförhållanden och trakasserier i skolan eller på våra arbetsplatser, ibland blir vi själva straffade istället. 

Vi tas inte på allvar eller rent av skuldbeläggs som brottsoffer, och mäns våld mot kvinnor har låg status och prioritet inom polisen på många håll i landet.

Sedan millennieskiftet har 325 kvinnor i Sverige dödats av sin man, pojkvän, exman, eller -pojkvän. Män som bestämt att om inte kvinnan tänker leva med honom ska hon inte få leva alls.

”Måla inte upp kvinnor som offer!”, får man ibland höra från liberalfeminister eller högerkvinnor när man för patriarkatet på tal. Som om det bara var en rest av det förgångna och inte en maktstruktur tätt sammanflätad med det kapitalistiska systemet.

Som om valet av ord skapar ojämställdhet.

Kvinnor är ”offer” för patriarkatet, och inga liberala reformer eller fina ordval kan ändra på det. Offer är inte ett värdeord utan en objektiv beskrivning. Det betyder inte att vi ska förbli det eller att vi är svaga.

Missförstå mig rätt, de starkaste personer jag känner är kvinnor, men det ändrar inte vår position i samhället hur mycket vi än vill – det är den materiella verkligheten och ingen individualistisk girl power och empowerment kan ändra på det. 

Vad som skulle kunna ändra på detta är ett avskaffande av rådande samhällsordning. Knappast något vi åstadkommer på en kafferast. Vad som däremot kan göras på en kafferast är att hjälpa någon att förstå, upplysa, diskutera, ryta ifrån. De små dagliga kamperna för oss framåt och de måste föras av såväl män som kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är inte bara det fysiska och psykiska våldet. Det handlar heller inte bara om våld i relationer. Det handlar också om den struktur som tillåter diskriminering, förminskning och objektifiering av kvinnor, och det handlar om pojkars våld mot flickor.

Patriarkatet går som sagt hand i hand med kapitalismen och formar samhället, från populärkulturen till våra arbetsplatser. Och det upprätthålls genom nonchalans, relativisering och våld.

Det är viktig att bekämpa det överallt och det är inte förrän vi nått framsteg här som vi kommer kunna se en skillnad när det kommer till mäns fysiska, ibland dödliga, våld. För det våldet är diskrimineringens yttersta spets och slutgiltiga punkt. När en man anser sig ha rätten att avsluta en kvinnas liv är det redan för sent.