Ta tillbaka det som är vårt – dags för sex timmars arbetsdag!

När den svenska arbetarrörelsen tog fart i slutet av 1800-talet stod kravet på åtta timmars arbetsdag högst upp på dagordningen tillsammans med rösträtten. Kampen om arbetstiden handlar då som nu om möjligheten till liv vid sidan av lönearbetet.

Men kampen om arbetstiden ställer också motsättningen mellan arbete och kapital på sin spets. Hur ska resultatet av det vi producerar fördelas?

Sedan arbetarklassen vann striden om åttatimmarsdagen har produktiviteten i Sverige blivit tjugo gånger högre. En person idag kan producera lika mycket som tjugo personer för hundra år sedan. Samtidigt som många människor går arbetslösa blir de som har jobb sjuka av stressen.

Det finns helt enkelt ingen vettig anledning för oss att arbeta 40 timmar i veckan. Det enda vi åstadkommer är en allt större anhopning av rikedom hos ett fåtal.

Eller som sociologen Roland Paulsen uttryckte det i en debattartikel i Aftonbladet för några år sedan: ”Här arbetar vi inte längre för att bli rika, här låter vi de rika bli rikare för att vi andra ska kunna arbeta mer.”

Han riktade sin kritik mot fackföreningsrörelsen och LO som inte låtsas om att det finns ett samband mellan den långa normalarbetstiden och arbetslösheten. De vägrar erkänna att den enda rimliga lösningen är att vi delar på de jobb som finns.

I samma anda beslutade fackförbundet Kommunal för tio år sedan att överge kravet på 30 timmars arbetsvecka till förmån för kravet på heltidsjobb åt sina medlemmar, utan att nämna att en arbetstidsförkortning automatiskt skulle omvandla många deltidstjänster till heltidstjänster. En direkt omfördelning av samhällets resurser till alla lågbetalda och ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor som utgör Kommunals största medlemsgrupp.

I LO:s värld är det arbetarna själva som ska betala för kortare arbetstid. ”Den fackliga kampen kommer alltid att handla om hur produktiviteten ska fördelas, till exempel genom ökade reallöner eller kortare arbetstid”, skrev Lasse Thörn, chef på LO:s enhet för avtalsfrågor, i ett svar till Roland Paulsen.

Thörn har naturligtvis rätt i att facklig kamp borde handla om hur produktiviteten ska fördelas. Men valet behöver inte stå mellan lön och arbetstid. Vi kan kräva att företagens vinst ska omfördelas till både löneökningar och sex timmars arbetsdag.

Lasse Thörn har rätt när han skriver att en arbetstidsförkortning måste betalas på något sätt. Men det är inte vi som ska betala när vinstfesten på storföretagens bolagsstämmor bara fortsätter. Arbetarklassens kvinnor har redan betalat. Med ökad arbetsbelastning, med ofrivilliga deltider och med usla pensioner.

Nu är det dags att ta tillbaka det som är vårt.