Vem är Nicolás Maduro?

Innan avresan hölls en ceremoni där presidentens befogenheter och plikter överfördes till vicepresident Maduro. Tydligare än någonsin tidigare talade Chávez om möjligheten att han inte kunde återinträda på en post.

”Om ett sådant scenario uppstår ber jag er, från mitt hjärta, att välja Nicolás Maduro som republikens konstitutionella president.”

Med detta hamnade den 50-årige Nicolás Maduro i rampljuset även i väst. Men i Venezuela och Latinamerika har han under många år spelat en viktig roll.

Nicolás Maduro, född i november 1962, kommer från en politisk familj. Hans pappa var en av grundarna av socialdemokratiska Acción Democrática, som spelade en viktig roll i störtandet av Jiménez-diktaturen 1958.

Som barn följde Nicolás Maduro med sina allt mer radikala föräldrar när de deltog i demonstrationer och annat gräsrotsarbete. I ett porträtt tecknat av den mexikanska dagstidningen La Jornada berättas att Maduro i fjärde klass blev avstängd från undervisningen i tre dagar. Orsaken var att han gått emot sina lärare och försvarat den kubanska revolutionen.

Från högstadiet och framåt engagerade han sig i en rad olika politiska och sociala organisationer. Engagemanget i folkrörelserna beskrivs som hans universitet.

Nicolás Maduro blev under 1980-talet medlem i Socialistiska förbundet, en revolutionär marxistisk organisation som numera gått upp i det styrande Venezuelas förenade socialistparti (PSUV). Genom Socialistiska förbundet fick han 1986 ett stipendium som gav honom möjlighet att studera på Kuba under ett år.

Till skillnad från andra ledande personer i den bolivarianska rörelsen har Maduro varken militär eller akademisk bakgrund. Hans främsta yrkesmerit är istället jobbet som busschaufför i Caracas åren 1991-1998.

Under denna tid var han en stridbar arbetare, som vann arbetskamraternas förtroende. Han var en av grundarna av en informell fackförening för de kollektivtrafikanställda. De var vid den tiden förbjudna att organisera sig. Senare blev Nicolás Maduro en av ledarna för de Arbetarnas bolivarianska styrkor (FBT), den första landsomfattande ”chavistiska” fackliga organisationen.

Det var under tidiga 1990-talet som buss-chauffören Maduro anslöt sig till den radikala rörelse som översten Hugo Chávez stod i spetsen för.

Efter maktskiftet 1999 har Nicolás Maduro haft en rad olika positioner. Han var en av de folkvalda ledamöter som samma år utarbetade den nya demokratiska konstitutionen. Året därpå blev han vald som parlamentsledamot för Femte republikens rörelse (MVR), det parti som grundades av Hugo Chávez och senare övergick i PSUV.

Från 2006 och framåt har Maduro varit en av mest framträdande ministrarna i Chávez regering. Då utsågs Maduro till utrikesminister. Utifrån denna position har han dels fokuserat på att stärka alliansen med de mest progressiva staterna i Latinamerika, förenade i Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika (ALBA).

Han har också försökt bygga bredare allianser för att minska USA-imperialismens inflytande och underlätta möjligheterna att driva en oberoende politik.

Den kritik som borgerliga kommentatorer och medier i Venezuela och omvärlden tidigare riktade mot Chávez drabbar nu hans efterträdare. Drevet mot Maduro kommer varken att bli mindre omfattande eller snällare.

Att han är skolad i en marxistisk tradition, har utbildat sig på Kuba och dessutom har en sin bas i arbetarklassen väcker stor irritation i borgarklassen.

Det visar sig tydligt i en aktuell rapport från det US-amerikanska analysföretaget Global Security:

”Maduro är inte en ’busschaufför’ – han är en Kubautbildad radikal organisatör.”