Indonesiska arbetare mot nyliberalismen

Proletären möter Sunarno på Fackliga världsfederationen WFTU:s kongress i Sydafrika.

Kasbi är en relativt ung facklig organisation. Det var efter att den västallierade Suharto-diktaturen störtades 1998 som icke statligt kontrollerade fackföreningar tilläts växa fram.

– Kasbi grundades 2005 och har 138000 medlemmar. Vi organiserar alltifrån plantagearbetare och oljearbetare till barnmorskor och byggnadsarbetare, berättar Sunarno.

Vi möter honom och hans kamrater under en paus i kongressförhandlingarna. Kasbi har skickat en stor delegation till kongressen.

– Indonesien har blivit mer öppet och demokratiskt. Det är numera tillåtet att bilda fackföreningar om tio procent av arbetarna på en arbetsplats är med. Men det är fortfarande svårt att arbeta fackligt utanför de stora städerna, förklarar Sunarno.

Även den politiska friheten har tydliga gränser. Det hänger samman med den fysiska utrotningen av ett av världens största kommunistpartier åren 1965-66.

Med stöd av USA genomförde den indonesiska militären ett massmord på flera miljoner medlemmar och sympatisörer till Indonesiens kommunistiska parti.

Syftet var att stoppa den progressiva utvecklingen och med hjälp av general Suharto förvandla landet till en trogen västallierad stat.

– Kommunistpartiet och kommunistiska symboler är fortfarande förbjudna. Än idag utsätts vi för mycket antikommunistisk propaganda. Kommunister framställs som brutala, som djävulen själv. Och när arbetarna i Kasbi ställer krav säger företagen direkt att de är kommunister, förklarar Augustinos Santoso som deltar i delegationen till Sydafrika.

I sitt tal på kongressen presenterar Sunarno ett tiopunktsprogram som summerar arbetarnas och folkets krav i kampen mot nyliberalismen.

Sunarno säger att Indonesien är ett rikt land med stora naturresurser, men kapitalisterna och de styrande myndigheterna lägger beslag på rikedomarna.

Den politik som förs under president Joko Widodo har lett till ökad fattigdom och ökat förtryck.

Ett konkret exempel är att åttatimmarsdagen urholkats. Många arbetare tvingas jobba övertid för att få ihop till de mest basala livsnödvändigheterna.

I tiopunktsprogrammet reses krav på bättre arbetsförhållanden och social trygghet, en anständig nationell minimilön, skydd för kvinnliga migrantarbetare, kamp mot privatisering, lägre priser på basvaror och att landets naturresurser ska användas till folkets välfärd.

– Vi kommer inte att få något välstånd och någon frihet för folket under kapitalismen och nyliberalismen, säger Sunarno och samlar den indonesiska delegationen för ett gruppfoto.