Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Göteborg

20 år sedan nej till eu-demonstrationen: Sverige ut ur EU – lika aktuellt nu som då

Händelserna den 15 juni 2001 gick till historien som ”Göteborgskravallerna”. Vad media lyckats tiga ihjäl var det enorma EU-motståndet som mobiliserades i den största demonstrationen mot svenskt EU-medlemskap – någonsin.


För i dagarna 20 år sedan stod Sverige för första gången som ordförande för EU. Ministerrådet skulle samlas till möte i Göteborg. Det så kallade toppmötet.

Då arrangerades den största demonstrationen någonsin mot svenskt medlemskap i EU. Demonstrationen, på fredagskvällen den 15 juni, gick från Järntorget och Haga i olika kolonner till Götaplatsen.

Arrangörerna räknade demonstrationsdeltagarna till 16.000 och polisen beräknade mötesdeltagarna på Götaplatsen till 20.000.

Jag stod som ansvarig för demonstrationen och var också mötesordförande ihop med Ingela Mårtensson från Folkkampanjen Nej till EU (FNEU). Bland talarna på det avslutande mötet på Götaplatsen var Kommunisternas dåvarande ordförande Anders Carlsson, Vänsterpartiets Gudrun Schyman, den socialdemokratiske riksdagsmannen och FNEU:s Sören Wibe med flera. En av talarna, Jan Myrdal, sa till mig när han såg ut över Götaplatsen och Avenyn att ”detta kan de inte förneka”.

Men det kunde de, om inte förneka så i alla fall förtiga.

Direkt satte förnekandet in. Medias agerande och rapporteringar har lett till att händelserna i Göteborg i juni 2001 gick till historien som ”Göteborgskravallerna”. De känner många till, medan den stora demonstrationen mot det svenska EU-medlemskapet inte finns med som en nära bild av händelserna. 

Inledningsvis i planeringsstadiet av en demonstration mot EU i samband med toppmötet, stod det ganska snart klart att de politiska krafter som vid tillfället var i rörelse inte kunde enas om att arrangera en gemensam demonstration. Det organiserades två olika nätverk. Vi kommunister,  Folkrörelsen Nej till EU, Socialdemokratiska EU-kritiker, RKU och Proletären FF var drivande i Nätverket Göteborg 2001, som satte som sin uppgift att organisera en demonstration med kravet Sverige ut ur EU.

Det andra nätverket, som tog namnet Göteborgsaktionen, hade som ambition att samla olika former av EU-kritiska organisationer, men utan att kräva att Sverige skulle lämna EU. Drivande i Göteborgsaktionen var det då nybildade (och snart insomnade) Attac, olika miljöorganisationer, bland annat Jordens vänner, och syndikalistiska och anarkistiska organisationer som AFA.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialistiska Partiet (ett dåvarande trotskistiskt parti), var av opportunistiska skäl med i båda nätverken.

Sverige ut ur EU var en klar och konkret paroll som tog kamp mot EU:s marknadsdiktatur genom att ställa sig uppgiften att mobilisera för kravet. Detta var känsligt och farligt för den svenska överheten. För socialdemokratin och borgerskapet som med nöd och näppe då för relativt kort tid sedan hade fått med Sverige in i EU, och med en stundande folkomröstning om EMU. Man var orolig för att kravet på att lämna EU skulle växa.

Det fanns en stor opinion för detta krav nu när man kunde se konsekvenserna av EU:s politik. Inte minst privatiseringar av offentlig verksamhet.

Det andra nätverket, Göteborgsaktionens, EU-kritiska ingång var reformistisk och i många fall okonkret. Den utmanade på intet sätt några reella maktförhållanden. Möjligtvis kunde den vara irriterande för överheten. Göteborgsaktionens demonstration samlade 20.000 även den.

Sverige ut ur EU-demonstrationen på fredagskvällen den 15 juni var en enorm folklig uppslutning för att Sverige skulle lämna EU. Detta förtegs mer eller mindre i massmedia till överhetens glädje. Medias fokus sattes i stället på att skildra de kravaller som blev resultatet av anarkistiska krafters agerande.

Kravet att Sverige ska lämna EU är minst lika viktigt idag som det var då. Den förda EU-politiken har gett oss hög arbetslöshet, lönesänkningsoffensiver på arbetsmarknaden genom fri rörlighet av arbetskraft, upplösning av regelverken på arbetsmarknaden, otrygga anställningsförhållanden, privatiseringar och utförsäljning av offentlig verksamhet, med mera. Verkligen med mera.

Noterbart i sammanhanget är att Miljöpartiet har lämnat kravet på nej till EU och Vänsterpartiet har tonat ned det. Deras opportunistiska agerande för 20 år sedan har fått sin naturliga utveckling och konsekvens. För oss kommunister står kravet från den stora demonstrationen för 20 år sedan kvar. 

Sverige ut ur EU!