Krönika: Tack för kaffet, Sjöstedt

Jonas Sjöstedt har nyligen startat upp sin valkampanj för att återkomma i Europaparlamentet. Han gjorde det i bystugan i Rentjärn i Malå kommun.

Jag minns när han, jag och en Volvoarbetare tog en kopp kaffe i Robertsfors Centrumhus. Det var 1994 strax före folkomröstningen om EU-medlemskapet. Vi diskuterade hur man skulle få arbetskompisarna att verkligen ta sig till valurnorna och rösta nej.

I Norrland var ställningstagandet tämligen klart. På min arbetsplats i gjuteriet fanns det ingen tvekan. Nästan alla hade märket Nej till EU på sina arbetskepsar.

Men redan 1995 lät sig Jonas väljas in i EU-parlamentet. Så mycket var hans ord värda då. Hur gick det sedan för Jonas?

I november 2018 deklarerade Jonas att Vänsterpartiet inte längre skulle driva kravet på att lämna EU. Partiet sa att de istället ville demokratisera och vrida unionens politik åt vänster, trots att Sverige bara har tre procents inflytande.

Det kunde sägas vara en riktig utmaning och ett resultat av positivt tänkande. Vänsterpartiet trodde (eller ville att vi skulle tro) att en borgerlig församling med grundlagsfäst nyliberalism skulle kunna svänga på klacken och göra helt om. 

Men blev då Jonas och Vänsterpartiet en röst som vågade stå upp för fred och internationell solidaritet när USA-imperialismen hetsade för krig mot Afghanistan 2001?

Nej, tvärtom. Vänsterpartiet röstade fyra gånger bifall i riksdagen för att skicka svensk trupp till Afghanistan. Det 20-åriga kriget krävde 170.000 afghaners liv och 6.000 amerikaners. Följden blev dessutom miljontals flyktingar. 

Nåväl, det kan ju bli fel någon gång i Jonas och Vänsterpartiets kamp för rättvisa och fred. Under den arabiska våren hade väl partiets politiska kompass rättat till sig?

Men icke… Vänsterpartiet blev faktiskt den mest högljudda förespråkaren för ett svenskt krigsäventyr i Libyen. De drev till och med regeringen Reinfeldt framför sig i sin iver. 2006 skrev Vänsterpartiet under på att skicka svenska Jas-plan för att delta i Natos bombkrig mot landet.

Vänsterpartiets stöd kläddes in i krigspropagandan om att stå upp för demokrati och förhindra folkmord. Men det blodiga ingripandet handlade aldrig om demokrati och frihet, utan om ett av USA och väst påtvingat regimskifte.

Före anfallskriget hade Libyen Afrikas högsta levnadsstandard. Följderna av kriget blev döda i massomfattning, och folket lever nu i misär. Libyen har blivit ett land i kaos med strider som fortfarande pågår, ett land med vapensmuggling, förstörd infrastruktur och slavhandel.

Så när USA lyckades provocera Ryssland att anfalla Ukraina behövde vi inte tveka om vilket ställningstagande som Vänsterpartiet skulle ta. Mycket riktigt vill partiledaren Nooshi Dadgostar den här gången att Jas ska skickas till Ukraina.

När Sjöstedt och jag pratade över en kopp kaffe i Robertsfors då 1994, förutspådde vi hur illa det skulle kunna gå om vi gick med i EU. Men det blev mycket, mycket värre. Sveriges politiker har nu även röstat för Natomedlemskap och DCA-avtal.

Jag stannar hemma på EU:s valdag och dricker kaffe med någon annan.

Östen Andersson
pensionerad gjuteriarbetare