30 år sedan Hillsborough: Thatchers polis skyllde katastrofen på fansen

”Justice for the 96”. På Liverpools hemmamatcher är budskapet ständigt närvarande. 

Bland flaggorna på the Kop, med legendariska managers som Bill Shankly och Bob Paisley, finns kravet på rättvisa för de 96 alltid med och påminner om hur de skyldiga, den brittiska överheten och inte minst avloppstidningen The Sun, behandlat dem och deras anhöriga.

Och utanför Anfield pryds minnesplatsen varje dag av nya blommor och halsdukar.

Den 15 april är det 30 år sedan 96 Liverpoolsupportrar åkte till Sheffield för att se sitt lag spela fotboll och aldrig kom hem igen. Hur de och deras familjer har förnedrats av överklassens polis, domstolar och press är en skandal och ett sår som aldrig kommer att läka helt i Liverpool. 

De anhöriga har outtröttligt kämpat för upprättelse och 30 år senare är polisens lögner pulveriserade, men de skyldiga går fortfarande fria.

Lördagen den 15 april 1989 var det semifinal i FA-cupen. Liverpool hade slagit Brentford med 4-0 i kvarten (nick i mål av Steve McMahon efter läcker yttersida från Peter Beardsley ut till Ray Houghton som slog inlägget, det andra en soloräd av John Barnes och så avslutade Beardsley med två egna mål).

Men Brentford låg i tredjedivisionen. Nu väntade stormöte med Nottingham Forest, som det året slutade trea i ligan efter Arsenal och Liverpool. Semifinalerna i FA-cupen spelas alltid på neutral plan och dagens möte var på Sheffield Wednesdays hemmaarena Hillsborough.

Trycket utanför det enda insläppet till Liverpoolfansens del av arenan var högt, där tusentals fans trängdes för att komma in. Med åtta minuter kvar till avspark tog den oerfarne polischefen David Duckenfield det ödesdigra beslutet att öppna en utgångsport på vid gavel, utan att det fanns poliser i tunneln för att dirigera åskådarna till sidosektionerna.

Supportrarna småsprang rakt in mot de redan fulla läktarsektionerna bakom mål, där deras kamrater hade ett stålstaket mellan sig och planen.

Matchen hann knappt börja. Med sex minuter på klockan blåste domaren av när katastrofen var uppenbar. Då hade Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar försökt få domarens uppmärksamhet när han hört hur stålstaketet gnisslade när det böjdes. Han hörde också suckarna när luften gick ur människor och såg hur staketet trycktes in i deras ansikten.

Spelarna kallades av planen. Istället kom poliser och sjukvårdspersonal för att, tillsammans med fans som lyckats klättra över stängslet, ge första hjälpen och bära bort de döda. Målet som Grobbelaar skulle vaktat fylldes snart av kroppar.

Polischefen Duckenfield, som från arenans kontrollrum hade full uppsikt över vad som hände, sa till fotbollsförbundets representant att han sett Liverpoolfansen forcera porten som han själv beordrat öppna. Fler lögner skulle komma.

94 dog på stadion, i ambulanser och på sjukhus den 15 april 1989. 23 år tog det innan en oberoende panel slog fast att minst 41 av dem hade kunnat räddas. De var nämligen inte döda eller ohjälpligt skadade klockan 15.15, som det stod i den första rapporten efter katastrofen och gjorde att räddningsinsatsen inte utreddes.

1993 avled den sista av de 96, när de livsuppehållande maskinerna stängdes av för 22-åriga Tony Bland, som då legat i koma i fyra år.

Överhuvudtaget var det unga människor som dog. 78 av de döda var under 30 år, och av dem hade 38 ännu inte hunnit fylla 20.

Den 19 april, fyra dagar efter katastrofen, publicerade tidningen The Sun en förstasida som är anledningen till att tidningen än idag bojkottas i Liverpool. 

”The Truth” (Sanningen), var The Suns huvudrubrik. Den följdes av underrubriker om hur Liverpoolsupportrar rotat i fickorna på de döda för att stjäla, hur fans urinerat på poliser och på avsvimmade och hur de misshandlat konstaplar som försökte återuppliva offer med mun mot mun-metoden.

Källorna var poliser och en konservativ parlamentsledamot. Men inget av det som The Sun kallade för sanning var sant. Det var rena lögner från polisen som The Sun gärna vidarebefordrade.

De närmaste veckorna och månaderna fortsatte South Yorkshire-polisen att sprida falska uppgifter till media för att framgångsrikt lägga skulden för katastrofen på fansen själva. Bilden av berusade fotbollshuliganer som attackerade såväl varandra som polisen var också lättsåld i Storbritannien 1989.

Margaret Thatcher var premiärminister sedan tio år tillbaka, och att polisen så länge lyckades med att lägga över skulden på supportrarna är svårt att förstå utan att veta något om hennes politik, tidsandan och medias demonisering av arbetarklassen.

The Suns chefredaktör och mannen som satte ”The Truth”-rubriken var Kelvin MacKenzie, som anställts av tidningens ägare Rupert Murdoch. MacKenzie var en ökänt rå redaktör som inte bara gav sig på Liverpoolfansen vid Hillsborough.

Under den stora gruvstrejken i England, 1984-1985, publicerade den Thatcher-trogna The Sun bland annat en bild på strejkledaren Arthur Scargill med höjd högerarm. Bilden fick rubriken ”Mine Führer” – en ordlek med det engelska ordet för gruva, mine, och vad Hitler kallades av sina underhuggare: mein Führer.

Den nivån var det – och är det fortfarande – på brittisk tabloidjournalistik. Simpla ordvitsar och brutal demonisering av figurer som ogillas av tidningarnas ägare och uppdragsgivare.

Så sent som förra veckan aktualiserades frågan om medias porträttering av sina politiska fiender. Anledningen är en helt färsk film som visar hur brittiska soldater i Afghanistan övar prickskytte på en bild av Labours nuvarande ledare Jeremy Corbyns ansikte.

De indoktrinerade soldaterna agerar inte i ett vakuum. Till exempel har Daily Mail publicerat en bild på Corbyn i en likkista, med rubriken ”Labour MUST kill vampire Jezza” (Labour MÅSTE döda vampyren Jeremy).

Fem år före Hillsborough hade South Yorkshire-polisen utgjort Thatchers fotsoldater i regeringens krig mot de strejkande gruvarbetarna. 

Men vi återvänder till 1980-talet. Redan fem år före Hillsborough hade South Yorkshire-polisen utgjort Thatchers fotsoldater i regeringens krig mot de strejkande gruvarbetarna. 

Kriget var framför allt ekonomiskt och politiskt men innehöll också naket klassvåld från statens sida. Ett tydligt exempel är slaget vid Orgreave – som ligger bara några kilometer från Hillsborough – den 18 juni 1984.

Den dagen attackerade 6.000 poliser, utrustade med hästar och hundar, de omkring 5.000 strejkvakterna som var på plats för att hindra lastbilar med strejkbrytare från att komma in på gruvområdet. 

Ett hundratal gruvarbetare skadades, men i media beskrevs poliserna som offer och strejkvakterna som ligister. 95 gruvarbetare åtalades för upplopp, men åtalet lades ner när det blev uppenbart under rättegången att poliserna ljög i sina vittnesmål. Inte en enda polis åtalades eller varnades för tjänstefel.

Precis som med Hillsborough är det idag ingen som längre tror på mediebilden som kablades ut, men den brittiska statsmakten vägrar fortfarande att utreda vad som hände vid Orgreave.

Fotbollsfans var, liksom de strejkande gruvarbetarna, andra klassens medborgare i 1980-talets England.

Inte farliga på samma sätt som en välorganiserad och kampvillig fackförening, men lika föraktade av överklassen som såg alla supportrar som huliganer. Till skillnad från idag var fotboll fortfarande ett utpräglat arbetarklassnöje, ljusår från dagens moderna fotbollscirkus.

Margaret Thatchers arbetarfientliga regering var avskydd av många, och kanske allra mest i Liverpool. Thatchers nyliberala politik ledde till en arbetslöshet på 12 procent i hela landet 1984, i Liverpool var siffran dubbelt så hög. 

Jobben i Liverpools fabriker och hamnar försvann i en medveten avindustrialisering, och det var inte rösterna från Liverpool som gjorde att Thatcher valdes om till premiärminister två gånger. Tvärtom röstades i Liverpool fram ett radikalt Labourstyre till stadsfullmäktige, som utan framgång försökte utmana Toryregeringens privatiserings- och nedskärningspolitik.

Thatcher dog den 8 april 2013, en vecka före den 24:e årsdagen för Hillsborough. Liverpool skulle spela borta mot Reading på lördagen och en tyst minut var planerad för Hillsboroughoffren. 

Readings ordförande John Madejski ville att fotbollsförbundet skulle utlysa en tyst minut för Thatcher. Men Liverpools dåvarande manager Brendan Rodgers visade att han visste vilken klubb han företrädde och var tydlig med att den enda tysta minuten skulle vara för offren för Hillsborough och deras familjer, inte för Thatcher.

Den mörkaste dagen i klubbens historia var det Kenny Dalglish som var manager. Den 38-årige Dalglish hade gått från att vara lagets bästa spelare till att också axla managerrollen – med möjlighet att byta in sig själv när det behövdes. Efter Hillsborough besökte han otaliga begravningar och minnesstunder, och är i sig en symbol för det speciella förhållande som finns mellan klubben och fansen i Liverpool. 

Kenny Dalglish fortsatte ytterligare en säsong – Liverpool vann ligan för artonde gången 1990 – men Hillsborough hade tagit så hårt på honom att han oväntat sa upp sig i februari 1991.

Då ledde Liverpool fortfarande med tre poäng men slutade till slut tvåa efter Arsenal. Sedan dess har Liverpool inte blivit ligamästare en enda gång.

För tre år sedan fick Hillsboroughoffrens familjer äntligen upprättelse. Efter två år, och förhör med fler än 500 vittnen, kom en jury fram till att de 96 var ”olagligt dödade” och att polischefen David Duckenfield var ansvarig för dråp genom grav oaktsamhet.

Men Duckenfield var fortfarande inte åtalad. Han och andra ansvariga poliser har erkänt att de ljugit men klarat sig undan straff. Sedan dess har han åtalats och förra veckan hoppades familjerna äntligen på en fällande dom för Duckenfield, men juryn kunde inte enas och ännu går han fri.

I skrivande stund leder Liverpool ligan med två poäng före Manchester City, med en match mer spelad. Även om City måste snubbla på vägen är Liverpool, med fem matcher kvar att spela, oerhört nära en första ligatitel sedan 1990.

Det är vad alla Liverpoolsupportrar drömmer om, och skulle Liverpool bli mästare igen sker det 30 år efter Hillsborough. Sista matchen är mot Wolverhampton den 12 maj. Räkna med att flaggorna om rättvisa för de 96 vajar på the Kop då.