Tystnaden stärker kriminella strukturer

Rapporten om tystnadskulturen inom Göteborgs stad är dyster läsning. Den visar tydligt på hur kriminella nätverk, extremister och personer med våldskapital lyckas skrämma och påverka tjänstemän i deras beslutsfattande men också hur tystnaden förskjuter gränserna för vad som är acceptabelt, främst i de utsatta områdena.

Den snudd på nattsvarta lägesbilden är skrämmande, absolut. Men förvånande? Nej, inte direkt.

Den situation som råder i Göteborg – och säkert i fler städer – är en produkt av nyliberal politik. Årtionden av nedskärningar och privatiseringar av samhällsviktiga funktioner. Den segregerande och katastrofala marknadsskolan är ett exempel, den totala nedmonteringen av den gemensamma samhällsservicen i förorterna en annan.

Utsatta områden har lämnats vid för våg och kriminella har med lätthet kunnat fylla tomrummet. I brist på strukturerad integration har ett parallellt samhälle vuxit fram. Ett samhälle med bland annat hedersnormer och klanbaserade nätverk. Detta är ett monumentalt svek mot de människor som bor eller verkar i dessa områden. Kriminaliteten och våldet drabbar ju främst dem.

Efter dödsskjutningen i Göteborgsförorten Hjällbo i våras intervjuade Proletären Integrationspolisen Ulf Boström som menar att ”det krävs trygghet för att känna delaktighet. Och trygghet kan inte fungera utan rättvisa. När tryggheten och rättvisan uteblir efter 30 år av frånvaro i dessa områden, då kallar vi det segregation. Och nu skuldbelägger vi istället de som bor där”.

Asocialt beteende och kriminalitet ska aldrig accepteras. Det får inte blundas för eller bortförklaras. När boende – likt tjänstemännen som verkar i området – tiger i rädsla för repressalier från kriminella kan gängen flytta fram sina positioner och befästa sin makt ytterligare. En ond spiral som bara kan brytas av ordentliga och långsiktiga samhälleliga åtgärder! Detta är tyvärr inte något man ändrar i en handvändning.

Rapporten borde bli en väckarklocka för alla politiker som efter varje skjutning lovar hårdare tag mot kriminaliteten. Men det vet vi ju att den inte kommer att bli, då de långsiktiga satsningar som krävs på de utsatta områdena går stick i stäv med den nyliberala ideologin och kommunernas budgetslaveri. Så länge kommunchefer och politiker är mer måna om ”varumärket” än om staden kommer vi inte se en enda riktig lösning på problemen.

Och så länge nedskärningar och social nedrustning fortgår kommer otryggheten att öka. Individuella eller klanbaserade kriminella alternativ till samhället kommer att ta än mer plats i det tomrum som indragna resurser och satsningar skapat.

Som sagt, några enkla lösningar finns inte men en början vore att se till att de drabbade inom staden känner att de kan bryta med tystnadskulturen och ha stöd i ryggen. Så länge tystnaden breder ut sig kommer fler att drabbas av hot och våld. Extremism och hederskultur har redan fotfäste i flera områden, låt oss inte göra det värre genom att tiga om det.