Krönika: Utan Las styr godtycklighet

Våren 2014 hade jag arbetat som lokförare i drygt två år. Jag jobbade på ett av de mindre privata godsbolag som ploppat upp som svampar efter järnvägens avreglering. Precis som för många andra unga arbetare bestod mitt första år i yrket av ett regelrätt lapptäcke av anställningsformer. Vikariat och timanställningar avlöste varandra.

Jobbet var slitigt, kul och omväxlande. Ständigt nya sträckor och småstäder, nya bangårdar och pappersbruk. Oftast arbetade vi ensamma och träffades bara för att lösa av varandra efter långa arbetspass.

Att aldrig hinna ses mer än för att hälsa och överlämna jobbet gjorde det svårt att få ihop en facklig verksamhet, och vi blev ofta isolerade i vår kontakt med cheferna på kontoret. Som ny i branschen och timanställd blir det extra svårt att säga ifrån mot bristande arbetsmiljö eller scheman som bröt mot kollektivavtalet. Det var den avreglerade järnvägens vilda västern.

När Lasfrågan hamnar i nyhetsflödet är det nästan alltid ur arbetsköparnas perspektiv. Näringslivstoppar och nyliberala tankesmedjor ojar sig för att företag inte ska kunna säkerställa att de får rätt kompetens i bolaget. Det heter att Las är omodern, eftersom den bygger på att alla ska vara fast anställda på och av företaget de arbetar på.

För oss som befinner oss ute i arbetslivet är det precis tvärtom. Vi som lever och arbetar i en verklighet som känns allt mer omodern. Daglöneriet har återuppstått och är värre än någonsin. Det leder till en förslumning av hela arbetslivet, där alla anställda till slut förväntas stå med mössan i hand.

Våren 2014 stod jag i tvättstugan och hängde tvätt när min chef ringde upp och meddelade att jag blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Företaget hade blivit av med flera kontrakt och behövde nu säga upp ett antal förare. Allt var förhandlat och klart med den fackliga organisationen.

Resten av tvättiden spenderades med jobbtelefonen. Jag ringde upp kollega efter kollega för att se vilka som fått liknande besked. Efter ett antal samtal var bilden solklar. Jag och en kollega som anställts samtidigt hade fått besked om uppsägning, medan flera av våra kollegor med färre år på bolaget verkade få vara kvar. Eftersom vi saknade en fackklubb på jobbet ringde jag upp fackets regionala kontor för att tala med den ombudsman som förhandlat turordningslistan med chefen.

Ombudsmannen hade inte haft någon tidigare kontakt med bolaget och visade upp en naivitet som var skrämmande. Vi blev direkt ifrågasatta, ”varför skulle företaget ljuga om det här?”, följt av försök att få oss att släppa ärendet. Men kollegan och jag stod på oss. Bolaget hade nämligen sparat in på administration genom att låta oss förare skriva och dokumentera våra egna tidrapporter.

Det gjorde att vi hade exakt på minuten och på dagen hur mycket vi arbetat. Vi kunde visa att vi låg betydligt högre på turordningslistan än vad företaget hävdade. Ombudsmannen suckade och chefen fick be om ursäkt.

Jag och kollegan fick behålla jobbet och det fick alla andra också. Under tiden som vi bestred de felaktiga uppsägningarna hade bolaget lyckats vinna nya kontrakt och nu behövdes visst allas arbetskraft igen.