Ledarkrönika: Utmana dig själv – bli en del av kollektivet

Här ska du få en utmaning som heter duga. Eller, det kanske inte är en svår utmaning för dig som läser Proletären. Men för allt för många är det en utmaning. Du ska se dig själv som en del av ett kollektiv.

För dig som tillhör en lite äldre generation är det troligtvis inte svårt. Du har antingen haft ett långt arbetsliv där verkligheten skapat kollektiva erfarenheter, eller så har du deltagit i kollektiv strid för rättigheter på jobbet, mot krig eller för en god samhällsservice på din bostadsort. Kanske har du gjort båda sakerna.

Själv tillhör jag generationen som fått uppleva nyliberalismen, svenskt inträde i EU, finanskriser och en välfärd som är en öppen marknad för kapitalistisk rovdrift. Vi är inte många som är födda på 80- och 90-talet, som i någon större utsträckning är bekanta med den kollektiva tanken.

I skolan får vi tävla mot varandra om platser på utbildningar. Vi får starta egna företag, bli vår egen lyckas smed och satsa på oss själva. Den individualistiska propagandan är total.

Ändå är det genom kollektivt arbete och tankesätt som samhället går framåt. Det är inte individer som driver på utvecklingen, även om propagandan vi matas med försöker få det att verka så.

Det är varken klimathot, finanskriser eller pandemier som är det största hotet mot den härskande klassen. Det största hotet utgörs istället att arbetare börjar tänka kollektivt.

Du kan ta vilken arbetsplats som helst för att genomskåda bluffen. Den otroligt skicklige hjärnkirurgen kommer varken lyckas eller ens kunna genomföra en operation utan lokalvårdaren. Är operationssalen inte ren och steril kommer operationen ställas in. Skulle inte undersköterskor och sjuksköterskor förbereda patienten för ingrepp kommer kirurgen stå där utan patient att operera.

Samma sak i min vardag på skolan. Elevassistenter, matpersonal, lokalvårdare och specialpedagogers jobb gör mitt jobb som pedagog möjligt.

Vi behöver busschauffören för att ta oss till jobbet, brevbäraren för att få posten och snickarens kunskap för att få tak över huvudet. Ändå är vi konkurrenter.

Inte i verklig mening, men i den propaganda som gör mig till min egen lyckas smed. Som tycker att jag ska framhäva mig själv för att få 1000 kronor mer i lön medan min arbetskamrat bara får 800 kronor.

Vi är individualister för att den härskande klassen tjänar på att vi inte är ett kollektiv. Det är varken klimathot, finanskriser eller pandemier som är det största hotet mot den härskande klassen. Det största hotet utgörs istället att arbetare börjar tänka kollektivt.

Så till dig som läser den här krönikan. Till dig som är en del av den arbetande klassen. Till dig vill jag ge utmaningen att se dig som en del av kollektivet. För det är där kraften finns.

Det visar arbetare i Frankrike, England och inte minst på pendeln i Stockholm. Du och dina arbetskamrater kan också visa den. Vänd den kollektiva kraften mot nedskärningar, usla scheman, låga löner eller otrygga anställningar.

Historien är full av exempel där den kollektiva kampen inneburit framgång för de som tagit den. Låt framtiden ge oss ännu fler exempel.