Farcs frisläppande av fyra parlamentariker tisdag 26 februari var organisationens andra frigivning av fångar på kort tid. Även denna gång skedde det efter medling av Venezuelas regering. Farc upprepade sin vilja att förhandla med regeringen om att släppa alla dess 40 högprioriterade fångar i utbyte mot 500 Farcsoldater som finns i den colombianska statens fängelser.

Colombias högerregering gav Farc ett brutalt svar. Natten mot söndagen, bara fem dagar efter frigivningen, angreps ett Farcläger i Ecuador nära gränsen till Colombia. Målet för attacken var Raul Reyes, som benämns som nummer två i Farcs ledning efter grundaren Manuel Marulanda. Utöver Reyes dödades 17 Farcsoldater.

”Planerad avrättning”
Colombias president Alvaro Uribe hävdar att den colombianska armén angreps av Farc och därför försvarade sig genom att bomba ecuadorianskt territorium. Undersökningar från platsen ger en annan bild. Enligt Ecuadors president Rafael Correa var attacken en planerad avrättning av Reyes. Gerillasoldaterna låg och sov när colombianskt flyg precisions-bombade lägret. Flygbombningarna följdes av marktrupper.

Correa stämplade Colombias attack som en massaker stödd av en utländsk makt. Enligt uppgifter i internationella medier bidrog USA:s underrättelsetjänst samt informatörer till att Reyes kunde lokaliseras. I protest mot detta avsiktliga angrepp på Ecuador kallade Correa hem landets ambassadör i Colombia och beordrade trupper till gränsområdet.

Venezuelas Hugo Chávez anklagade ”USA-lakejen” Uribe för en ”feg avrättning” av en ”god revolutionär”. Också Chávez beordrade förstärkningar vid Venezuelas 220 mil långa gräns mot Colombia. ”Vi vill inte ha krig, men vi tänker inte låta USA-imperiet…komma och splittra oss.”

Att den interna konflikten i Colombia spiller över i grannländerna är inget nytt. Ecuador och Venezuela har tidigare framfört klagomål över detta till Colombias regering. Till exempel visar en färsk venezuelansk rapport att colombianska paramilitärer organiserat skickats in i Venezuela för att på olika sätt sabotera den bolivarianska revolutionen.

Detta är ett av skälen till att Chávez under lång tid arbetat för att få till stånd fredsförhandlingar i Colombia. Avrättningen av Reyes visar dock att Colombias regering inte är intresserad av att nå en politisk lösning på konflikten.

Uribe kallades redan för ett par år sedan för ”Latinamerikas Ariel Sharon”, då Colombias president precis som Israels dåvarande premiärminister förespråkade det massiva våldets väg. Liknelsen är idag än mer aktuell. Dels för att riktade mord  är en välanvänd israelisk taktik, som effektivt slår undan möjligheten till en seriös dialog. Hur ska man kunna förhandla om fred när den ena parten mördar den andra? Men liknelsen är också giltig då Colombia är USA:s förlängda arm i regionen, såsom Israel är i Mellanöstern.

USA är motståndare till fredsförhandlingar, eftersom en politisk lösning på konflikten skulle hota supermaktens inflytande i det oljerika Colombia. Fred kräver nämligen att man tar itu med krigets verkliga orsaker, som de enorma orättvisorna och det statliga våldet för att upprätthålla detta system.

Hälften av Colombias 44 miljoner invånare lever i fattigdom samtidigt som en liten elit kontrollerar merparten av rikedomarna. President Uribe är en av landets största jordägare, och han har personliga kopplingar till de paramilitära dödsskvadroner som i massomfattning mördat och trakasserat oppositionella.

Ecuador utmanar USA
Med vänstervågen i Latinamerika har det blivit ännu viktigare för USA att behålla kontrollen över Colombia. Hugo Chávez Venezuela är huvudfienden, men också Evo Morales Bolivia och Rafael Correas Ecuador ses som allvarliga hot mot supermaktens intressen.

Efter att Correa vann presidentvalet i november 2006 har landet påbörjat arbetet med att ta fram en ny konstitution för att bryta med imperialism och nyliberalism. Precis som Chávez talar Correa om 2000-talets socialism, även om Ecuador knappt lämnat revolutionens startgrop. Något som särskilt upprört USA är att Correa beslutat att USA:s militärbas i Ecuador ska utrymmas när avtalet går ut 2009.
 
Att misstänka att attacken inte bara var riktad mot Farc är knappast att vara konspiratorisk.

Vill vidga konflikten
USA har som bekant svårt att få ihop tillräckligt med trupp för att bekämpa motståndsrörelserna i Irak och Afghanistan, vilket gör det omöjligt att genomföra en storskalig krigsinsats i exempelvis Latinamerika. Ett alternativ för att bekämpa vänsterregeringarna vore att försöka dra in Ecuador och Venezuela i en regional konflikt, där Colombia och dess över 200.000 man starka armé utför USA:s jobb.

Ett tydligt tecken på viljan att sprida konflikten är colombianska påståenden om att de funnit bevis för nära relationer mellan Farcledningen och Ecuadors och Venezuelas regeringar. Chávez påstås ha betalat ut motsvarade 1,8 miljarder kronor till Farc.
Ett problem för Colombias regering och USA är att attacken mot Ecuador mött breda protester. Dels från vänsterstyrda länder i Latinamerika men också från vanligtvis USA-vänliga länder som Chile och Paraguay.

Samtidigt får Farcs förslag om fångutväxling och fredsförhandlingar ett växande stöd. Det är inte bara regeringarna i Venezuela, Ecuador och andra latinamerikanska länder som stöder tanken, utan också colombianer som inte kan anklagas för att vara anhängare av Farc. Ett exempel är de nyss frigivna fyra parlamentarikerna. Efter att ha levt under svåra förhållanden som krigsfångar hos Farc riktade de en direkt uppmaning till Colombias president att avstå från våld och söka en politisk lösning.

Också Frankrikes regering fördömer Colombias attack och trycker på för förhandlingar. Orsaken är att en av Farcs fångarn, Ingrid Betancourt, är fransk medborgare.

PATRIK PAULOV
Proletären 10, 2008

Raul Reyes togs emot av Sveriges regering
I januari i år uppmanade Venezuelas Hugo Chávez USA, EU och Colombia att häva terroriststämpeln på de colombianska gerillarörelserna Farc och ELN. Chávez menade att dessa är väpnade rörelser med politiska mål och därför ska ses som parter i en väpnad konflikt. Då blir det också möjligt att förhandla med dem.

Uttalandet från Chávez väckte uppståndelse. Men vad han sa var egentligen bara vad som gällde innan USA utlyste ”kriget mot terrorismen”.

1999-2002 pågick fredsförhandlingar mellan Colombias högerregering och Farc. Den marxistiska gerillans främste förhandlare var samme Raul Reyes som i söndags mördades. Då mottogs han i flera europeiska länder som en politisk representant på hög nivå. Han besökte Sverige flera gånger. I februari 2000 togs han emot av den socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh.

Men så inträffade attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001. Det förändrade världsläget drabbade Farc. I mars 2002 avbröt den colombianska regeringen fredsförhandlingarna och gick till anfall. I juni samma år fördes Farc upp på EU:s terroristlista.

Sex år senare har det gått så långt att samma man som Anna Lindh välkomnade i Sverige avrättas utan att någon västledare protesterar. Inte ens de svenska socialdemokraterna säger något.